Manus och regi:Skådespelare:
Det kallas kulturutbyte, kulturmöte eller något i den stilen. Det handlar om människor som möts - öst och väst, syd och norr, svart och vit, fattig och rik. Ibland kring konsten - ordet, sången, teatern. Som idé är det storslaget, oöverträffat. Klart människor ska mötas över gränserna på alla möjliga sätt, ju oftare desto bättre.
Men vad är det egentligen som sker under dessa möten - vad är det som känns, vem är jag och vem är "den andre"? Frågor som man inte kan smita undan, särskilt när man arbetar i en skapande process tillsammans, sida vid sida.
Regissören Niclas Pajala följde Teaterhögskoleeleverna i Luleå när de återsåg sina studiekollegor från The Lab Market Theatre i Johannesburg som reste hit till norr för ett andra gemensamt möte. Nu har han i samarbete med Teaterhögskolan skapat radiodramatik inspirerat av detta möte. Svart på vitt heter pjäsen och skådespelare är scenskolans avgångsklass. För sången står inte oväntat eleverna från The Lab Market Theatre.
Som form har Niclas Pajala valt ett collage av röster och situationer. Mitt i alltihopa har han placerat författaren, han som skriver radiopjäsen och som vill att den ska handla om viktiga saker - om Mandela, kampen, godheten och rättvisan.
Men författaren störs hela tiden i sitt uppsåt, människorna går sina egna vägar, mötet berättar inte bara om godhet utan kanske framför allt om det som är svårt. Om generationers upplevelse av underordning och överordning, om unken kvinnosyn, välmenande falskhet, fördomar, fattigdom - hur ska man kunna jobba tillsammans på lika villkor?
Tankar tänkta, men sällan uttalade. Svåra, komplicerade.
Och så allt det andra, tankarna om denna vår lilla plats på jorden. Fryser verkligen vattnet? Hur kan man stå ut i denna obarmhärtiga tystnad och ensamhet? Hur högt kan man sjunga på en buss?
Som en röd tråd genom pjäsen löper också en hemlighet, något uppenbaras och blottlägger fördomarna ytterligare ett snäpp. Skruvar visserligen till det hela på ett plan, men plattar också till berättelsen som helhet, vilket känns onödigt.
För collaget fungerar, just så här kan historien berättas - det antydda går mer på djupet än det tydligt formulerade.
Hos mig föds dessutom en längtan efter att få höra den andra sidan av historien. Den pjäsen kanske skrivs just nu i Sydafrika?