Om stora starka ihoptryckta känslor

Lule Stassteater Det viktigaste av allt av David Vikgren Medverkande: Sara Pietikäinen och Marcus Thornberg Kostym: Lotta Högberg Scenografi och regi: Kalle Nyman Skolföreställning från 8 år. Luleå, Alvik. Känn och tolka lyder en outsagd uppmaning till den unga publiken. Så det jag mött är: En ensam och hårt kontrollerad pojke som vill göra rätt och som inte vågar möta det rufsiga oförutsägbara livet utan oroar sig för allt. Tryggast är hemma nära telefonen från vilken han kan ringa sin ständigt nattarbetande mamma. Hon mer än han behöver pojkens oro och självkontroll. Jag har även träffat: En ensam flicka alltid på väg och mittemellan. Hon har till och med flyttat in sig själv i väskan men är rädd för att bli instängd på den hemskaste avdelningen för saker som kommit bort. Sin ledsenhet har hon däremot gömt i det tillkämpat glada och förnumstigt praktiska. På något sätt har flickan i sin väska hamnat i pojkens rum och på något sätt, så olika de nu är, kan barnen smälta samman sina erfarenheter. För första gången i sitt liv vågar flickan (kanske) invänta saknaden. Pojken i sin tur ger i alla fall blanka den i sin självkontroll. ?Mamma, nu får du ringa mej!? säger han i luren medan flickan kör så det tjuter i däcken. Men poeten och dramatikern David Vikgrens barnteatertext är inte bara tolkningsbar; den är dessutom ordrik. Pjäsen hade kunnat varit skriven för radio eller för dockteater och Lule Stassteaters val av gestaltning inte självklar. Jag hoppas därför att manuset inte ska försvinna i barnteaterns svarta hål av engångspjäser. Nu är Lule Stassteaters uppsättning inte alls dålig men begränsningarna för en fattig och ständigt ung teatergrupp blir ändå tydliga i förhållande till textens möjligheter. Scenografin med sin fond, säng och väska är till exempel mycket enkel liksom ljuset. Regin är en av Kalle Nymans första och mer än något annat går han på säkerhet. Det fungerar, men kanske skulle det ändå ha behövts mer rutin i arbetet med skådespelarna. Sara Pietikäinens kraftfullare uttryck tar stundtals andan ur Marcus Thornbergs mer lågmälda och det blir liksom lite låghalt. I uppsättningen har man dock med gott resultat tagit hand om den komik som ryms i Det viktigaste av allt. Det är ju knäppt att bo i en väska, eller att öva på sin roll som lucia utan att veta var på året man egentligen befinner sig. Men sådana är ju vi människor, speciellt när vi är för oss själva, och det kan man skratta åt. Skratten till trots är det ändå de stora starka känslorna, ihoptryckta inuti barnen, som är viktigast. Och när Vikgren låter dem säga samma saker om och om igen samtidigt som han både undviker det ?normala? förhållandet till klocktiden och till rummet blir det till och med lite beckettskt. Vikgrens slut visar dock på möjligheter. Pojken och flickan är faktiskt till för varandra i samma rum och tid. Det är inte oviktigt, kanske just viktigast av allt, 2005?

Om stora starka ihoptryckta känslor

... ?om känslan av att något mycket viktigt fattas. Men vad??. Så beskriver Lule Stassteater sin nya pjäs, Det viktigaste av allt. Förmågan att få oss att fundera är också tillsammans med ordet ?känsla? pjäsens drivaxel.