Om spirande kärlek mellan "panschisar"

. Oftast har det handlat om sjön. Jag kan inte se en oljetanker på TV utan att tänka på hans Ombordarna som kom redan 1971. Den handlade om människorna ombord på en tanker, vad som hände, hur livet såg ut. Det som mest fascinerade mig var hur Allansson lyckades gestalta dånet från de väldiga motorerna, hur det vibrerade och pulserade i skrovet så att manskapets sömn, humör och temperament påverkades. Den här gången har han stannat på landbacken. Med sin nya Blues för Maria berättar han om några lite vingklippta figurer i Göteborg. De är alla i närheten av pensionen.
Huvudpersonerna är två - Maria och Sture. Maria arbetar som kemist på ett stort läkemedelsföretag. Hon har fått en ny chef och vantrivs på jobbet, dessutom känner hon sig förbigången och motarbetad och hon är säker på att det beror på att det är för att hon är kvinna. Sture kör taxi, tidigare har han jobbat med det mesta. Han har varit sjåare, verkstadsarbetare och rengjort simbassänger i Spanien. Båda har en eller ett par skilsmässor bakom sig, men medan Maria blivit så bränd att hon tvivlar på att någonsin kunna leva ihop med någon man igen är Sture desto mer alert. Det är också hans förtjänst att de småningom får ihop det. Det är något väldigt sympatiskt med Allanssons försök att skildra kärlek mellan två till åren komna, som för att bevisa att livet är värt att levas tills det är slut, men Allansson har flera syften med sin roman.
Både Sture och Maria diskuterar boken igenom. De diskuterar böcker, båda är inbitna bokmalar, musik, framför allt jazz och de diskuterar politik. En bra bit in i boken känns politiken som att det kanske är Allanssons viktigaste ärende. Både Maria och Sture anser sig vara "vänster", men det skevar var gång de dryftar saken. Sture som varit yrkesarbetare och som kunnat få vilka jobb som helst och alltid röstat med sossarna berättar bittert om hur världen förändrats till det sämre. Och det långt innan det blev regimskifte. Han känner sig sviken och förbigången, ungefär som Maria gör på sitt jobb. Sture tycker att det mesta är skit - alla, utan undantag tänker mest bara på sig själva. Maria kommer från samma slags arbetarbakgrund som han gör, men hon gjorde en klassresa och har förblivit socialdemokratin trogen, det är en intressant aspekt av dagens politiska förändringar. Men tyvärr tycker jag inte att berättelsen håller riktigt. Det verkar som att Allansson haft för bråttom. Det är för många övertydligheter, upprepningar och självklarheter. Det är synd, för berättelsen har väldig potential. När läste ni senast en berättelse om spirande kärlek mellan två "panschisar"? Jag kan inte påminna mig någon.

Om spirande kärlek mellan "panschisar"

Ove Allansson är inte bara en av de flitigaste författarna i landet. Han brukar dessutom ge sina läsare annorlunda läsupplevelser, han skriver om människor och miljöer som oftast inte låter tala om sig så mycket