Jonas Weiss, diplomat och förste ambassadsekreterare vid beskickningen i Jordanien 2002, omkom den 22 maj samma år, 33 år gammal. Han hade magsmärtor efter att ha druckit dåligt vatten och låg i baksätet på den taxi som körde genom öknen mellan Bagdad och Amman. En åsna sprang ut på vägen och bilen kraschade. Var det en olyckshändelse eller ville någon röja Jonas ur vägen? Lars Weiss pendlar mellan spekulationer om det sistnämnda och det triviala i att chauffören inte hann upptäcka en korsande åsna. Men farten hade varit mycket hög och någon annan orsak till olyckan finns det inga bevis på.
Om kärleken till sonen, sorgen och saknaden, skriver Lars Weiss tio år senare. Han har skrivit för att han måste. Han vet att han inte är unik i sin sorg, någon i världen förlorar varje dag ett barn. Men han och familjen, Jonas mamma Barbro, dottern Maria, Jonas fru Masha, är så oändligt olyckliga.
Det är smärtsamt att läsa om sorg. Vi känner alla att en avgrund väntar om det värsta skulle hända och Weiss manar med sin sorgesång fram denna ångest. Han placerar sig så nära sonen i sin strävan att ta reda på vem han var, som yrkesman, vän och make, att han i någon mening återskapar hans liv.
I saknadens tid skildrar den första tidens sorg, den som nu blivit till saknad. Boken är en sammanfattning av sonens liv som diplomat. Men den är samtidigt en återblick på och en dokumentation av några decenniers världspolitik. Detta utgör huvudparten och allmänintresset ligger också mest här även om det stundom blir tröttsamt med de många citaten ur Jonas texter och rapporter om världsläget i konfliktdrabbade områden. Kanske att bokens största behållning finns för författaren själv, men rekonstruktionen av Jonas liv erinrar oss samtidigt om det som dokumentären om Palme gör. Vi blir påminda om en tid som har kommit i skuggan av de senaste årens ständigt växande ekonomiska problem.
Författaren går till källorna, till folk som var med under åren i Belgrad, Moskva och Bagdad, till UD:s arkiv, till personliga brev, vänner, ambassadpersonal. Fram växer ett porträtt av en ung man som lärde sig mycket konkret om auktoritära regimers syn på människovärde. Sonen levde samtidshistoria och ville "göra skillnad". Det är i alla fall vad Weiss som förälder hoppas och tror.
Vad är Weiss drivkraft i detta sökande? Att hjälpa sig själv att leva med saknaden och skulden? När man har satt ett barn till världen har man ett ansvar, skriver han. Om man inte förmår skydda det barnet har man misslyckats. I så fall är vi många som har misslyckats.
Författaren skriver om sig själv i tredje person. Ett stilgrepp som sonen också använde i sina UD-rapporter. Frågor som han ställde i början av boken - vilka sonens bevekelsegrunder var, får till sist ett svar. Kartläggningen av Jonas liv har visat att han - även om livet blev alldels för kort - ändå levde på det sätt han ville leva.