Om Slas

Det var så det gick till på den tiden. Stig fortsatte att vara en djävel på att rita; en enda linje, hävdade han, man har bara en enda djävla linje, men den linjen blev han mästare på. Kände igen Yngve Frej
Sedan visade det sig att han inte bara ritade; han berättade också och det blev det som gjorde att vi älskade honom; vi kände igen Yngve Frej, kände igen Sverige som det var när det blev modernt. Själv återsåg jag vännerna Pär Rådström i Om vänskap funnes och min professor Torvald i Män i min ålder. Och allt det där är nu mycket sorgesamt. När jag för mycket länge sedan träffade en ung och vacker tjej och dagen efter ville förklara mina känslor, skickade jag en bok till henne. Det var Stig Claessons Samtal på fjärrtåg som handlade om en resa till en begravning någonstans i Sverige. Det var förstås inte för resan till begravningen som jag skickade henne boken - även om vi långt senare skulle göra någon sådan sorglig tågresa mot minnen tillsammans - utan för att den berättade om vad ett kåtslag var. Jag hade drabbats av det, och det märker en för livet. Kanske fanns det i Slas senare romaner ett stråk av gubbsjuka, men jag skäms inte för att dela den. Sjuksköterskor, dataprogrammerare och konstnärsmodeller, kort sagt damer - äldre såväl som yngre, tjejer av olika ålder, vackra och ståtliga, men alltid också självständiga och kloka - alla är de till glädje och tröst. Och allt det där är väl egentligen oproblematiskt. Sedan var det annat också förstås; i Brev till en hembygdsgård som kom 1974 förklarade Slas varför Jugoslavien skulle smulas sönder i ett smärtsamt krig. Han hade varit där som volontär efter kriget och byggt fredens järnväg och visste, hade mött hatet som bidade sin tid. Annars var det moderniseringen av Sverige som var Slas tema. Och ensamheten, kanske. Det ligger väl något i det han alltid sa: Det går åt helvete.