Albert Bonniers Förlag
Den svenska Akademiens avgående sekreterare H Engdahl har samlat några av sina essäer och artiklar från tiden mellan åren 1989 och 2004. Det är bra och jag gläder mig åt något som på samma gång formulerar skrivandet och läsandet som en njutning.
En utgångspunkt för samlingens många eleganta betraktelser är tanken att essän är en litterär form i full paritet med andra, att essäisten eller kritikern alltså inte skall ses som någon andrahandsskribent, utan som en som uppträder med samma värdighet som den skönlitteräre författaren. Det handlar om texter som står på en stadig, kanske monumental, litterär grund, författaren är nog beläst, men lyckas ändå berätta intresseväckande och läsvärt också om författare och författarskap som vi ibland aldrig mött, kanske inte kommer att möta, om nu inte just Engdahls ofta lite luriga formuleringar, skulle locka oss. Det är läsbart, hur som; en liten bok att hålla kvar. Jag kommer att återvända till Grafomanerna i litteraturen, en betraktelse över de psykotiker som skickligt döljer sitt vansinne genom att skriva, de som är sin litteratur. Och de är fler än man tror. Liksom till hyllningen av "Solisten Ulf Linde" och hans metaforer som alternerar vetenskapligheterna och betyder så mycket för att bekräfta lusten, det lustfyllda i mötet med konsten. Där finns essän om essän, den enskildes form, som lyssnar till "sorlet från litteraturens stämmor" och samtalar med sig själv. Och så den avslutande Philomelas tunga, en av Ovidius metamorfoser som för Engdahl får handla om litteraturens förmåga att vittna, den märkvärdighet som gör att vi tror på vad vi läser, tror på självbiografens självförhärligande röst. De egenskaper hos litteraturen som rymmer de indoktrinerande dragen och de manipulativa, men som också handlar om diktarens ansvar.