Operasångerskan och cellisten Pia-Karin Helsing, aktuell med den självbiografiska föreställningen Med små, små steg, minns uppväxten i Jehovas vittnen. Där finns erfarenheten av att som skolbarn hålla ständig vaksamhet på aktiviteter som, utifrån organisationens levnadsregler, riskerar att tippa tron i skammens dike.
-Jag var ett jätteordentligt vittne. Det vittnigaste av alla vittnen. Jag gjorde allt man skulle göra och trodde med stor innerlighet. Jag har knackat dörr så många gånger. Det är en räddningsaktion man gör som vittne. Jag trodde ju att alla skulle dö i Harmageddon, säger hon.
Duktig flicka
Pia-Karin Helsing var duktig flicka i en kontext där förmågan att uttrycka och dela sin kärlek till Jehova var den främsta värdemätaren för duglighet. Sedan generationer styrdes familjelivet av skrifter från organisationens hjärta i Brooklyn. Regler som lokalt praktiserades under översyn av församlingens äldstebröder.
-Det är mycket skuld i det, man ska alltid göra mer. Jag minns en gång när jag var tonåring och hade knackat dörr i åtta timmar. Efteråt tänkte jag att det var väl bra, men hade jag verkligen gjort mitt yttersta? Hade jag inte kunnat fortsätta en stund till?
Inne och ute
Inom gruppen omfamnas medlemmarna i sanning, trygghet, kärlek. Gränsen till livet utanför är ofta skarp, vilket blir påtagligt för dem som väljer att gå ur organisationen.
- Om någon är utesluten får man inte ens säga hej. Gör man det och ett annat vittne ser så är den personen skyldig att rapportera det till bröderna. När det gäller föräldrar och barn är det lite mer glidande regler. Det står att kontakten ska begränsas till ett minimum, säger Pia-Karin Helsing.
Denna och andra erfarenheter berättar hon om i musikteaterpjäsen vars tema tvingade sig på henne i ett läge av skrivkramp.
- Jag försökte verkligen skriva om andra saker, men det gick inte. Till slut tänkte jag att jag kanske måste gå in på det här som jag absolut inte skulle skriva om, för det är "farligt". Då kom flödet och jag tänkte: okej, tiden är inne. Men det har varit oerhört tufft, på riktigt. Jag har haft ren ångest. Men nu vet jag att det är rätt. Jag har haft premiär och det känns bra, säger hon.
Samvetskonflikt
Pia-Karin Helsing berättar att hon alltid har känt sig hemma i det musikaliska uttrycket, men att resan har varit lång. Först i vuxen ålder började hon ta sånglektioner.
-Mina föräldrar stöttade mig hela uppväxten, men själv hade jag en samvetskonflikt. Älskar jag musiken mer än jag älskar Gud? Nu när jag ser musiken som en gåva har allt fallit på plats. Jag har hittat min plats i livet.
Hon påpekar att föreställningen inte är någon uppgörelse, vare sig med föräldrarna eller Jehovas vittnen. Pia-Karin Helsing vill inte sätta sig till doms mot personer som, exempelvis, klipper kontakten med familjemedlemmar som lämnar organisationen.
- Jag kan inte vara hård och dömande för jag har gjort det själv. Jag har själv trott på det och vet att man kan agera så. De tror att de gör en kärlekshandling när de följer uteslutningsregeln. Men jag behöver inte hålla dem om ryggen eller skydda dem för det, säger Pia-Karin Helsing.
Hjälpa andra
Genom att berätta sin historia hoppas hon kunna hjälpa andra i liknande situationer.
-Det här är besvärligt för mig men om jag kan hjälpa någon annan så är det värt det. Jag gör det också för min egen skull. Varje gång jag berättar så blir jag lite helare. Det är en sorts försoning inramad med den allra största kärlek. Jag går inte in på trosfrågor eller detaljer. Då skulle det ha varit en annan föreställning, säger hon.
Opera i vardagen
I föreställningen varvas berättelserna med sång och musik, där tonvikten ligger på opera och jazz. En av Pia-Karin Helsings konstnärliga visioner är att ge operan en plattform utanför institutionerna.
-Min drivkraft är att möta människor där de är. Jag spelar i små lokaler och möter vanliga människor och visar att det inte är så pretentiöst med opera. Det måste inte vara frasiga klänningar och kristallkronor. Opera är något som vi kan relatera till i vardagen.
Hon använder också citat av sin favoritförfattare Paulo Coelho.
-Det var nog hans böcker som startade min andliga resa mot medvetenhet utanför organisationen. Han var min väg till en friare, öppnare tanke.
Spelas länge
I höst är Pia-Karin Helsing även aktuell i Agneta Elers Jarlemans musikteateruppsättning Anna och Berta, om konstnärerna Anna Nordlander (1843-1879) och Berta Hansson (1910-1994), på Västerbottensteatern. Samtidigt räknar hon med att hålla Med små, små steg levande en lång tid framöver.
-Det dröjer nog ett tag innan jag gör en ny egen föreställning, för jag tror att den här ska spelas väldigt mycket. Jag tror att jag kommer att åka runt i hela landet.