Om Sara börjar med rollfigurens Saras egna, välartikulerade röst. Redan här börjar jag tvivla. Litar inte regissören Othman Karim på att vi kan förstå själva? Det känns så. Med övertydliga textrutor som delar in filmen och med Saras återkommande undervisning guidas vi genom hennes liv de första tio självständiga åren.<BR>Sara ska väl stå modell för alla 2000-talets oavhängiga kvinnor som skaffar befordran, barn och hus på egen hand. Igenkänningseffekten är säkert stor. Som någon sorts exemplifierande ultrarealism ska vi sitta och se på hur verkligheten ser ut utan omskrivningar. Men även om realism är eftersträvansvärt, så krävs det mer än time-laps och nya hårfärger för att jag ska köpa det som liknar vardagen för mycket. Om vi inte vill fly, kastas in i chokladfantasier, så vill vi alla fall drabbas.<BR>Om Sara är inte sentimental. Det är bra. Ändå blir det för mycket, nästan allt. De intima sexscenerna kallnar i filmens övriga distans som ska sträcka oss mellan den ena situationen efter den andra. De är synd, för jag tror filmer som Om Sara är välkomna. Den handlar om en hel kvinna och lurar oss inte att tro att bikinilinjen kommer dit av sig själv. <BR>Skådespelarna och långfilms debuterande regissören är unga och det finns något friskt och lovande i det. I synnerhet Alexander Skarsgård som spelar Kalle är bra, han gör kanske sin bästa rolltolkning hittills. Men det räcker inte. När jag går ut ur biosalongen kan jag inte formulera en tanke. Den ger inget nytt, visdomsorden är redan sagda.<BR>Kanske var mina förhoppningar för höga, jag trodde att jag skulle tycka att filmen var bättre än bara bra. Trailern var lovande. I det minutlånga montaget behövdes inga trådar vävas ihop, den tvekar inte. <BR>Om Sara upplever jag däremot oklar, jag lär aldrig känna henne. I takt med att hon blir kyligare mot männen, blir hon också kyligare mot sin publik, lämnar oss utanför. Personporträtten är mest antydningar och ansatser. Om filmen i stället hade varit en serie och disponerat mer tid, hade jag kanske kunnat greppa den. Nu får jag bara acceptera besvikelsen.
