Om sår och läkande

En mamma, en pappa och ett barn. Det låter tryggare jämfört med en kvinna, en man och en liten pojke.Men i Anna Azcárates radiodramatik Jag talar om oss står gestalterna så mycket för sig själva att det känns mer exakt att beskriva just denna familj med de orden. Mannen slår. Kvinnan värjer sig, men tar emot. Båda har sjunkit djupt i sitt eget självförakt.Den lilla pojken, hur kommer han in i berättelsen? Som den som lyssnar till ropen, slagen och skriken? Eller är han den som leker, bortom de vuxnas roller av offer och förövare, av älskande, hatande och stundom försonade? Pojken finns där, men ändå inte. Men hans närvaro är påtaglig. Berättelsen pågår i två tidsplan - i ett nu där de vuxna minns det som hände långt efteråt och i ett gestaltat då i all sin desperation. Det finns hjälpare längs den såriga vägen - en arbetskamrat, en syster och hennes man. Och så finns alla tankarna, de som ringlar omkring och som kanske ibland formar sig till någon slags slutsats. Det här är ingen partsinlaga från den ena eller andra sidan - det här är ett försök att berätta historien öppet och utan skuldbeläggande. Ett försök att gestalta ett destruktivt förhållande där den mest drabbade är ett litet barn. Men mest av allt hörs i denna uppsättning från Sveriges Radio Norrbotten musiken, som låter Anna Azcárate toner tala bortom orden. Musiken går djupt här, skapar inte bara en stämning utan faktiskt också insikter.