Om rätten att få sörja - länge
I hennes släkt finns ett dött barn per generation, som på djupet påverkat alla de överlevande. En olycklig slump eller en förbannelse?
MARIE DARRIEUSSECQ. "Jag försökte föreställa mig det allra värsta som jag tror alla gör ibland. Men som författare kunde jag varje dag gå lite längre in i mardrömmen, det är lite masochistiskt, men också en form av exorcism", säger Marie Darrieussecq.
Foto: H Bamberger/Pale
Redan debuten, Truismes, ("truie" är sugga på franska), gjorde henne omskriven som "en av de mest intressanta i sin generation". Även i Sverige fick den stort genomslag. Här, liksom i Frankrike, lästes Suggestioner som en feministisk fabel. Den andra, Fantomer, handlar om en kvinna vars man försvinner spårlöst, också det en personlig skräck, och just frånvaro kan urskiljas som ett återkommande tema i hennes många romaner. I alla finns dessutom ett dött barn, eller åtminstone missfall, vilket författaren själv kopplar ihop med ett "ganska neurotiskt drama" i hennes släkt. Varje generation, inte minst hennes föräldrars, har blivit märkt efter att ha förlorat ett barn. - Man skriver inte en sådan här bok av en slump även om det handlar om en rädsla som alla delar. Jag tog verkligen i trä när jag skrev den, jag var väldigt vidskeplig på samma sätt som jag känner folk som inte vågar läsa den av rädsla för att det ska hända dem. Till Australien
Flera gånger betonar hon att romanen inte är självbiografisk. Men för att bli fri från bilderna av sin egen lägenhet och sina egna barn var hon tvungen att förflytta historien så långt bort hon kunde, till Australien. Under ett års tid gick hon varje dag lite djupare in i ett scenario som andra människor då och då bara ägnar en tanke. - Jag träder in i den person jag skriver om, jag kan inte göra på något annat sätt. Jag försökte föreställa mig det allra värsta som jag tror alla gör ibland. Men som författare kunde jag varje dag gå lite längre in i mardrömmen, det är masochistiskt, men också en form av exorcism. Samtidigt är det terror. Ändå är det inte terror att läsa. Tom är död är en roman befriad från sentimentalitet, som förvånande nog går att läsa utan tonvis med näsdukar i beredskap. I stället skildras en kvinna som med en nästan djurisk vrede sörjer en fyraåring som dött på grund av en onödig olycka, delvis på grund av mammans trötthet om man vill vara grym. De avundsvärda har förlorat sina barn genom obotliga sjukdomar. Själv tycker hon sig ha gjort det genom dumhet, genom en död som är skandalös. Nästan till galenskap
På många sätt är det en roman om rätten att få sörja - länge, och nästan till galenskap. - I dag begär man av folk att de genast ska bli produktiva igen, att de ska ge avkastning. Så fort det händer en katastrof skickar man dit ett psykologteam för att folk ska prata om det som hänt, för att förstärka deras sorg och göra att de återigen blir lönsamma för marknaden. Jag tycker det är helt outhärdligt, säger Marie Darrieussecq med eftertryck. I boken låter hon en psykolog undra varför kvinnan fortfarande gråter. Det har ju gått sex månader sedan olyckan. - Förr sörjde man tillsammans, i byn. Men eftersom det inte finns någon som lyssnar i samhället längre har det blivit ett jobb att bli psykolog och lyssna till människor i sorg. Det är bra att de finns på ett sätt, men samtidigt normaliserar de sorgen, som om det fanns en normal sorg. Nyktert och sparsamt
Det är ett begränsat universum hon skildrar, som läsare kommer man aldrig utanför kvinnans hjärna. - Jag var väldigt känslig inför att människor som upplevt detta på riktigt skulle läsa boken, jag kände att jag hade ingen rätt till utsmyckningar när jag skrev, ingen rätt att roa mig. Medvetet sparsam och nykter har hon försökt komma under de klichéer som ofta används för att uttrycka sorgen efter ett barn. Däremot protesterar hon vilt inför påståendet att hon satt ord på det outsägbara. - Allt som händer mänskligheten finns i språket, man kan formulera även det värsta. Jag säger inte att jag lyckats, men att jag åtminstone försökt.
Så jobbar vi med nyheter