Om offer och gärningsmän

Det är ingen riktig reda. Kanske är det bara tal om olika förklädnader som kan tas på och av efter behov. I centrum står den 11-åriga, adopterade flickan Myra. Hon är brådmogen och snabb i tanken, tas ofta för äldre än vad hon egentligen är. Mitt i en brytningstid möter hon CF, en vuxen man, och de inleder en vänskap vars grunder man aldrig riktigt blir klar över. Det lutar åt att CF är en ful gubbe men han har också drag av storebror med beskyddarinstinkter, vilket visserligen kan ligga i sakens natur. Övergreppen finns nog där, men är outtalade. När Myra så ska åka på sommarkollo följer hon i stället, utan föräldrarnas vetskap, med CF på semester till Frankrike. Där blir det uppenbart vilken trasig typ han är. Destruktiv i sina relationer och allmänt urspårad. Han anförtror Myra sitt hjärtas hemligheter, som vore hon en vuxen och i stånd att hjälpa honom ur svårigheterna. Så rullar det på, men efter ett tag börjar jag undra om det inte är något väldigt skevt med hela den här berättelsen. Och jo, här finns en inbyggd osäkerhet på vad det egentligen är som berättas. Och vem som berättar. En parallellhistoria om en vuxen kvinna med äktenskapsbekymmer antyder att det är hon som fabulerar Myra och CF, att de är invånare i hennes huvud. En lek med fiktioner, således. En dubbel sådan till och med: författaren skriver en berättelse om någon som skriver en berättelse. Jag föreställer mig att frågan handlar om hur det fasansfulla kan ha en på samma gång skrämmande som kittlande effekt på människor. Det är också vad kvällstidningar, och i viss mån övriga massmedier lever på. Att beskriva fasan men att göra det på ett kittlande sätt. Definitivt ett sorts asätande, som vi alla är delaktiga i. Förfallet och omoralen och grymheterna har blivit varor att köpa och sälja. Möjligen laborerar Villius med samma typ av komponenter. Hennes bok hade inte kunnat skrivas i ett samhällsklimat där inte sensationen värderas högt. Hon ansluter också till en dagsaktuell diskussion om så kallad grooming, när vuxna söker sexuella kontakter med underåriga på till exempel nätet. Här finns återgivet (autentiska?) chattsamtal av den typen, där maktrelationerna görs tydliga på ett väldigt konkret sätt. Manipulationen är hela tiden det avgörande, precis som i fallet med Myra och CF. Genom gåvor, komplimanger och att ständigt finnas till hands bryter den vuxne förövaren ned barnets motståndskraft. Offer och gärningsmän tar form, på ett banalt och högst obehagligt sätt. Var går då gränsen mellan att exploatera detta och att kritiskt belysa det? Sara Villius tar inte ställning, vilket man är tacksam för. Det hade gjort boken platt och ofarlig. Nu lämnas man istället med att fundera vidare i egna banor och på eget sätt. Texten är hård och uppfordrande, udden är vänd mot läsaren. Här stryks ingen medhårs.

Om offer och gärningsmän

Sara Villius nya bok utspelar sig i barndomens tassemarker, där oskuld och naivitet möter vuxenhetens natt. Men gränsen hålls öppen åt båda håll: barn beter sig som vuxna, vuxna som barn.