Om och med en trubadur i trubbel

Vid ett tillfälle för ungefär tusen år sedan (eller snarare då närmare 30) så intervju-samtalade jag med den trubadursjungande medborgaren Cornelis Vreeswijk, vid ett av hans artistiska besök i Luleå. Vad jag minns av detta (jag har för övrigt även haft det arbetsamma nöjet att i yrket få sammanträffa med Cornelis kollega Fred Åkerström) har jag också nästan glömt. Förutom att det inte var något särskilt med den där pratstunden. Cornelis var hårt sliten av sin diabetes och kanske även av sin levercancer, även om han inte nämnde något om den. Att han relativt snart skulle vara död var det ju ingen som på allvar räknade med; fan, mannen var ju inte ens 50 år fyllda! 50 år var han däremot när han dog. Miljonär i skulder. Nu skulle han ha fyllt 73 och hade säkert varit miljonär på riktigt. Folkets kärlek har han ägt allt sedan han plockade upp en gitarr ett par år in på 60-talet och började sjunga in sina kärleksfulla grimascher/telegram/meddelanden, sina ultrapersonliga tolkningar av Bellman och Taube, Ramel och Lars Forssell och Victor Jara, den av honom själv hjärtligt föraktade Hönan Agda och ytterligare några hundra texter. Cornelis Vreeswijk hade dock en osviklig förmåga att kontinuerligt hamna i trubbel. Var det inte kronofogden som alltid hörde av sig om hans expanderande skulder, så var det ett par damer som i stället visade sig vara transvestiter och som han i ilsket och berusat tillstånd knivrispade (det blev kåken igen liksom det hade blivit vid några tillfällen tidigare) och så var det ju då de damer som han gifte sig med, men i äktenskap som aldrig höll så väldigt varaktigt länge. Och bakom den frodiga och frustande yttre masken fanns det en skör diktare och konstnär som han bara i undantagsfall visade upp för obekanta och omvärlden. Då var det enklare att köra Hönan Agda en gång till. Den film som Amir Chamdin nu gjort om Cornelis, med den närmast kusligt porträttlike norske rocksångaren Hans-Erik Dyvik Husby i huvudrollen, är en serie skisser och fragment ur artistens liv snarare än en sammanhållen historia. Allra bäst i den är Malin Crépin som första frun Inga-Lill Rehnberg samt Helena af Sandeberg, som fullständigt äger sina fåtaliga scener som fru nummer två, Bim Warne (tredje frun, Anita Strandell, har inte fått något utrymme alls). Några korta scener där David Dencik gör ett dovt porträtt av Fred Åkerström är också mycket bra. Samt den fullständigt träffsäkra bilden från Cornelis spelning mot slutet av sitt liv på Roskildefestivalen, när han trodde att det rörde sig om en spelning för "några ungjävlar" och så var det en publik på åtskilliga tusen som bar fram all sin kärlek och respekt till honom. Visst hade det kunnat göras ännu bättre, men likafullt är det här en både ömsint, kärleksfull, gripande och alls inte kritikbefriad samling fragment med och om en trubadur i återkommande trubbel. Men - Cornelis lever. Det visste ni väl?