Om nyliberalismens totala bankrutt

Magnus Linton Americanos Atlas Americanos är dock ingen klagosång över de krossade drömmar som härjat Latinamerika utan hellre en odyssé genom den nya vänster som på senare år blivit mycket framträdande där. Argentina, Bolivia, Venezuela och Colombia. Problemen är brokigt säregna, ändå gemensamma, liksom lösningen. Allt börjar i Argentina, vars ekonomi faktiskt kollapsade för några år sedan, exploderade inåt. Det argentinska sammanbrottet ser Linton som ett symboliskt slut på den nyliberala mardrömmen och födelsen av ett nytt hopp. Som kan stavas kollektiv och arbetarstyrda företag, inte på det gamla sättet, inte med de gamla krafterna, utan mer ?horisontellt?, på plats i och polemik mot det korrupta i stat, fackföreningar och politiska partier. Bokens allra främsta poäng är beskrivningen av nyliberalismens totala bankrutt. Istället för ekonomisk-politisk frälsning har den åstadkommit moraliskt, politiskt och ekonomiskt sammanbrott för kontinenten. Den har berikat industriägare som följt den gamla traditionen att sticka iväg med hela kassan när det börjar osa katt. Som vore företaget familjesilvret, vilket räddas om gården brinner ner, eller ska vi skriva latifundian? Från Bolivia skriver han om kokabönderna, som i århundraden odlat den tacksamma kokaplantan och haft hygglig lönsamhet. Men den kan förädlas till kokain, vilket bekämpats med bulldozertaktik, dikterad av USA:s krig mot knarket. Så bönderna fick betalt för att bränna och uppmanades att odla nya, dyra, och osäkra grödor. För vilka varken marknad eller distributionen fanns, så man störtades i fattigdom och gjorde som man alltid gjort, återupptog kokaodlingen. Paradoxalt nog är detta en marknadslösning, bönderna gör som nyliberaler säger. Men det var nyliberaler som sa: bränn. I Venezuela ser Linton en ny vision växa fram, varken kapitalistisk eller revolutionsromantisk. Mest socialdemokratisk, eftersom det är vad som återstår på ruinerna av de utnötta visionerna. Brasilien beskrivs utifrån sina jordockupanter och i Colombia handlar det om uppgörelsen med den latinske machismon bland gerillafeminister och abortkliniker. Magnus Linton skriver lysande reportageprosa. Flyhänt, elegant, med precision och bett. Han tjusas inte av de nya slagorden och rörelserna, där skiljer han sig från den gamla vänstern, han behåller kylan. Inte heller beskriver han Latinamerika som i Tintin, sedvanligt revolutionshurrande. Linton är i fas med sin tid, efter nyliberalismen, marxismen, peronismen. Människorna har levt genom lärorna och försöker hitta sin framkomst. I det trötta Europa, som mest tycks sluta sig samman kring problemens bevarande, är det en vink om hur man går till väga med samhällsbyggarkonsten.