Om makten över sitt liv

Efter debatter om inköp av svindyra handväskor och efter läsningen av Sisela Lindbloms roman De skamlösa som utgjort bränsle, andas man ut inför en dokumentär som handlar om kvinnliga arbetare.
Leif Stenberg, som bland annat gjort starka radiodokumentärer om drogmissbrukare, har följt några operatör som dagligen står vid löpande band och trycker på gröna och röda knappar.
Mia är 27 år och ensamstående med dottern Ella. Trots att hon jobbar heltid räcker hennes lön inte till att försörja familjen.
16.000 kronor i månaden, trots skifttider, ett företag som går med vinst och med chefer som tjänar ihop till operatörernas årslöner på ett par månader.
Jenny är singel och kan berätta om hur hon jobbade som barnflicka hos en ensamstående mamma med tre barn för ett par svarta tusenlappar i månaden.
Om arbetsdagar som aldrig tog slut, sex dagar i veckan, den sjunde med berg av stryktvätt. Nu jobbar hon vid bandet och drömmer om man och barn.
Mia och Jenny vet att de är utbytbara, det är arbetsledningens viktigaste argument vid alla diskussioner. Egentligen heter de något annat, vågar inte riskera jobben.
Någonting har verkligen hänt i Sverige - människor som Mia och Jenny och deras arbetskamrater verkar inte längre finnas. Åtminstone syns de aldrig i offentligheten och tankar om att kräva sin rätt och om ett solidariskt samhälle där alla kan leva på sin lön tycks ha förpassats till historiens skräphög. Man kan bli upprörd av mindre.
Tyvärr låter Leif Stenberg Mia och Jenny prata mycket om andra och mindre om sig själva på djupet. Frågor om klass är komplicerade och jag skulle gärna ha lyssnat till hur de gjort sina val i detta individualismens tidevarv. Har man ens något val? Frågan glimmar bara till i ett samtal med en äldre arbetskamrat som kommer in på sin skoltid.
Jenny och Mia hade säkert kunnat svara för sig. Vi människor är sällan offer, men ibland råder ett virrvarr av omständigheter över våra liv. Den berättelsen skulle jag gärna ha lyssnat till.