En ren med spretiga horn står på en fjälltopp medan snön faller. Westerberg skriver: "Åren gör en oren. Det är det stora vemodet i livet, för jag har ett behov av att solka ner mig, men jag är för feg för att tillhöra den där skitiga typen som ingen vill veta om."
Lika väl som en utsaga om livet, det levda eller olevda, kunde det läsas som en kommentar till skådespelarens position, fångad mellan den egna linjen och önskan att nå ett erkännande.
Det börjar i villan på Svartön i Luleå. Elvaåringen, författarens alter ego, en karaktär som alltid går bredvid, hör hur föräldrarna grälar med och plågar varandra i ett intilliggande rum. Det beskrivs som en sorts ritual som följer ett beprövat mönster. Elvaåringen håller för öronen och hukar över läxböckerna, upprepar för sig själv att det som försiggår inte tillhör hans värld. Det ständiga mumlet av röster är "mögel på bröd och skinn på chokladen".
Det är en grym scen, en av många, i Staffan Westerbergs självbiografiska bok, som i stora delar gestaltar den borgerliga familjens ensamhet och neuroser. Må vara med det goda humör och språkliga krumbuktande som är Westerbergs - men svärtan blöder igenom.
Föräldrarnas olyckliga äktenskap, den äldre brodern Lasse som nio år gammal blir överkörd och dödad av en bil, moderns återkommande vistelser på sinnessjukhus. Uppväxten tycks inte ha ägt rum på den soliga sidan, om man säger. Jag tror dock det vore Westerberg fjärran att beskriva sig själv som något slags maskrosbarn (en variant av liberalismens self-made man), som vänder alltsammans till meningslös triumf. Snarare fortsätter bokens berättare att ana en skugga av elvaåringen, även långt upp i åldrarna. Ständigt densamme och en annan.
Elvaåringen finns med honom också när han tagit studenten och som ung man utforskar Paris bögmiljöer och får upp ögonen för en värld bortom barnkammaren, eller när han som åldring återbesöker Björkliden där han tillbringat mycket tid i spädare dagar. Elvaåringen är närvarande som påminnelse och löfte.
Staffan Westerbergs stil är klar, varm och anarkistisk. Han skiter i kronologin, hoppar i tid och rum och mellan berättelserna. "FLASCH!" utbrister han, härmande tändstickan när den tänds, och kastar sig in i sin egen historia.
Särskilt stannar jag till vid episoden där han som ung kommit till Stockholm och söker upp diktarfursten Lars Forssell i Östermalmsvåningen och ber att få spela upp dennes pjäs Narren som tillhörde sina bjällror, med kasperdockor och en filt spänd mellan köket och vardagsrummet. Publiken består endast av Lars Forssell och frun Kerstin. Trots att han är omänskligt nervös lyckas han vinna deras gillande och får hjärtliga applåder när de efter vad som känns som en evighet tittar fram från sin sida av filten.
Fler konstnärskap borde ta en sådan början.