Om man bara anstränger sig, har kvalitet att unisont arbeta med, undviker att krocka med scenerierna och klarar av att hålla sig kvar på scenen - så hinner man få in gott om meningsfull teater på en timmes speltid.
Denna (inte särskilt underbyggda men dock tes) bevisades (ännu en gång!) på onsdagen och detta vid två tillfällen, när det på Teaterhögskolans scen gästspelades från Jämtland med Rasmus Lindbergs timslånga aktstycke Den som lever får dö.
Målgruppen angavs vara "gymnasiet". Kvällsföreställningen var intill sprickgränsen välfylld, av prydligt blandade åldersgrupper.
På scenen (lika med själva golvet) rörde sig fyra anslående aktörer, flera av dem nog så bekanta sedan tidigare för Luleås publik (detsamma gällde för övrigt även för manusförfattaren och regissören) och det som först möjligen kunde diagnosticeras som en pyramidalt förvirrad uppsättning av närmast surrealistiskt snitt, strukturerades snabbt upp till en meningsfull apostrof om livets avlösande av den oundvikliga döden.
I det svårt knaggliga levnadsomloppet hos fyra rejält struliga (men mänskliga!) människor.
Under en timmes förlopp drabbades vi, via denna kvartett, av tillstånd som nära döden-upplevelser, demens och hudcancer.
Bröderna Tage och Helmer (Jalle Lindblad och Gustav Kling) grälar och ryker regelbundet ihop om allt möjligt men allra mest om den gemensamma gamla kärleken Ellinor (Anita Nyman), medan nyskilda Therese från Hemtjänsten (Linda Birgersson) förefaller så bräcklig att hon närmast håller på att blekna bort, men gradvis ändå tar för sig allt mera. Och till sist levererar en fullkomligt lysande finalmonolog- och scen.
Det är tillräckligt karismatiskt och vardagsnära trovärdigt för att man kvasifilosofiskt ska kunna applicera uttrycket/tesen "Äventyret går vidare" på stycket.
Det hade en hel del att meddela oss.
Om sånt där som de flesta av oss bryr oss en hel del om; livet & döden & så vidare.
Ungefär så.