Om livet när det klöser och drar

Det finns människor för vilka livet bultar, kryper och bränner. Det är som en mara som måste ridas. Ibland görs det i glädje och buller, ibland genom de svartaste dalar, men alltid med blodet pulserande och liksom klösande i kroppen. Det får människorna att ta risker. Sådant är livet för den unga Sibel och hon har uppenbara trösklar att ta sig över. Hennes turkiska föräldrar tycker att döttrar ska överlämnas i äktenskap - inte leva loppan under rusiga tonår på egen hand. Men livet brinner och Sibel är kreativ. När hon efter en vådlig bilfärd kraschat mot en husvägg sträffar hon Cahit på sjukhuset. Han, dubbelt så gammal som hon, har skurit sig i handleden av någon slags livsleda. Livslusten och utlevandet tycks nu särskilt komplicerat för kvinnor. De blir liksom hårdare slagna på fingrarna, och i vissa familjer är det rent av omöjligt. Men i grund och botten tycks det inte komplikationsfritt i någon nu existerande kultur på klotet. Klöser livet kan en tjej räkna med problem, men hon kan lösa dem och leva med sina skråmor. För Sibel blir Cahit nyckeln till friheten när han ingår ett fejkäktenskap med henne; hon blir inneboende och kan ta sig ut i Stockholms nöjesliv. Men genom hennes energi får också hans liv ny brand. De kan dock inte värja sig mot kärleken. Äktenskapet blir sant. Men, som sagt, livet har risker och det här är en berättelse med många svarta partier. Superi, knark, förtvivlade samlag, knivar, ensamhet och blod. Det tar ände med förskräckelse men återkommande dyker ett påstående upp, slutet är en början. Därför får inte bara Cahit börja om utan även Sibel. Som föreställning är Mot vägen dock inte en helgjuten produktion, den är också en del av Home not Home och har ett större uppdrag som Sveriges bidrag i det europeiska året för interkulturell dialog. Berättelsen löper över många år, och genom många rum. Sibel träffar många människor, och förutom Elmira Arikan som Sibel, och Peter Perski i rollen som Cahit, dubbleras det friskt. Det här betyder transporter och spelet tappar i intensitet. Jag kommer på mig att längta efter en riktig teatertext som skulle kunna matcha den läckra fonden, och den sydeuropeiska musik som interfolierar berättelsen. Manuset baserar sig på en film och tycks inte riktig ha kunna frigjort sig från det mediets överenskommelser och förmåga att gestalta realism. Tyvärr. För skådespelarna, och då särskilt Elmira Arikan, jobbar på bra för att berätta om livet när det klöser och drar.

Om livet när det klöser och drar

Unga Sibel tar risker när hon vill leva loppan under rusiga tonår i stället för att låta sig överlämnas i äktenskap som hennes föräldrar vill. Om det handlar pjäsen Mot väggen.