Om livet i dödens närhet

Några år senare kan han nu tillsammans med kollegan Ulf Boström stolt presentera dokumentärfilmen Tills döden skiljer oss åt. I dag visas filmen på Umeå filmfestival. På söndag sänder Sveriges Television. Det är inte första gången de båda samarbetar kring en film som kommer nära de stora frågorna om liv och död. För några år sedan reste de ner till Tanzania och följde hjälparbetaren Judith Kamala Bukambu i hennes kamp mot aids, något som resulterade i dokumentären Meanwhile in Africa. Denna gång ligger resmålet betydligt närmare - Alhems kyrkogård i Skellefteå. Speciella möten
- En kyrkogård är en plats för speciella möten människor emellan. En oas i samhället där man fortfarande får vara ledsen, säger Jan-Olof Granqvist. Att det blev just Alhems kyrkogård har att göra med platsen i sig - en vacker skogskyrkogård, nära naturen. Men viktigare var ändå människorna som mötte dem. -På Alhem är allt genomtänkt - allt från ljussättning till att man väljer blommor som humlorna gillar i sina planteringar - och personalen talar om kyrkogården som en plats för de levande. Där mötte vi människor som var stolta över sin arbetsplats och sina arbetsuppgifter, som inte förvandlade kyrkogården till en privat trädgård, säger Ulf Boström. Under fyra årstider följde Jan-Olof Granqvist och Ulf Boström livet kring kyrkogården, det vardagliga jobbet, men också den stora sorgen. Däremot aldrig någon begravning, ett mycket medvetet val. Livet runt omkring
Det är livet runt omkring som står i centrum för deras berättelse. Anhöriga som sköter sina gravar, kyrkogårdsarbetare som i strängaste kylan tar av sig toppluvorna efter att ha sänkt ner en kista i den varma jorden, sörjande som kommer för att förbereda begravningar eller för att leta efter en vacker gravplats. Starka möten, samtal om förlust och saknad, men också om livet, det som pågår. Och inte minst om kärlek. - Ibland kan man förvånas över den öppenhet människor visar, sättet man bjuds in till samtal på framför kameran. Självklart har vi frågat om vi får filma och flera har sagt att de gärna delar med sig av sin berättelse, den är viktig för dem och alltså värd att filmas. Det är ju också det man som dokumentärfilmare påstår bara genom att fråga - att din berättelse är värd att berättas, säger Ulf Boström. Tredje ögat
Själv började han, som är frilansande journalist, filma efter att ha gjort några barnprogram på teckenspråk för SVT. Jan-Olof Granqvist, som är fotograf och klippare, har betydligt längre tid i branschen. Tills döden skiljer oss åt är deras tredje gemensamma film. Den här gången har de tagit hjälp av filmklipparen Britta Nordström som blivit ett viktigt tredje öga i teamet. -En dokumentärfilmare har inget manus att gå efter, följer bara med i det som sker på plats. När det blir som mest magiskt finns det inget som slår det. Däremot är det inte alltid lika självklart att det vi uppfattar som magiskt där på plats ter sig lika starkt på film och därför har det känts viktigt denna gång att ta in en person i teamet som bara ser på bilderna och inte kan jämföra med verkligheten, säger Ulf Boström. Många bollar
Som dokumentärfilmare på heltid gäller det för Jan-Olof Granqvist att ha många bollar i luften samtidigt. Branschen är minst sagt tuff, om man talar pengar. - Ändå är det snäppet enklare att arbeta med dokumentärfilm i Norrbotten, jämfört med i övriga landet, tack vare Filmpool Nord. Men ser man till de övriga nordiska länderna kan man bara konstatera att Sverige är sämst på att satsa på dokumentärfilm. Kreativiteten ska räcka till mycket under ett långt filmarbete, inte minst till att ragga pengar. Tills döden skiljer oss åt finansieras förutom av SVT och Filmpool Nord bland annat med hjälp av pengar från dåvarande ärkebiskop KG Hammars kansli och ett kulturstipendium från Svenska kyrkan. Pussla
- Det gäller att pussla och att ha tillräckligt mycket ork för att göra små pilotfilmer som man kan visa upp för tänkbara finansiärer under arbetets gång. Efter den tredje gemensamma filmen - den första kom 1999 och handlade om ungdomarna i Skellefteås Urkraft - betraktar sig Granqvist och Boström som ett etablerat filmteam med flera tänkbara projekt framför sig. - I en fientlig värld där det byggs upp många fördomar slår dokumentärfilmen in en kil, genom att den kommer nära människor, kan visa upp likheter mellan oss - att vi har samma behov, samma känslor, oavsett religion och hudfärg. För mig känns dokumentärfilmen som genre därför helt livsavgörande, säger Ulf Boström.