Ni kommer säkert ihåg historien om Skellefteås original nummer ett, i folkmun döpt till Burk-Curt? Med sin gamla cykel, illa klädd, hukande över en papperskorg på jakt efter pantburkar, ville inte göra väsen av sig, smög som en skugga genom stadens centrala gator.
Ofta fungerar dessa gestalter som en sorts spegel för oss andra, vi som känner oss hyfsat lyckade. Genom tiderna har det också funnits några rätt berömda vandrare längs vägarna. Någon kanske minns Vicke i Gällivare - mannen som vandrade mellan Malmberget och Gällivare två gånger om dagen. Tänk på Harry Martinsons vagabonder, eller luffarna som vandrade mellan tegelbruken i Göta älvdal i början av 1900-talen.
I Skellefteå växte Curt Degerman upp och förvandlades med åren till en människa i skuggan, i folkmun döpt till Burk-Curt. Kort och kärnfullt namn, ändå nästan avhumaniserad. Efter sin död har nu denne man fått en sorts upprättelse, även om han knappast sökte någon sådan under sitt eget liv. Västerbottensförfattaren Åke Lundgren fick fria händer och tillgång till mängder av material, brev, foton och tillgång till personer som kände Curt Degerman, framför allt kusinen Torgny Tjärnlund, den person som hade mest och längst kontakt med Curt och som också fick ärva honom.
Och det är förstås arvet det handlar om. Åtminstone för oss som egentligen inte har med saken att göra. Burk-Curt visade sig vara något mycket mer än en burksamlare. Genom kloka investeringar i värdepapper och aktier hade han till slut samlat på sig en förmögenhet på runt tolv miljoner kronor. Allt detta blev förstasidesstoff, både i Sverige och i internationell press och en samfälld suck gick genom läsare och tittare; men tänk hur det kan vara? Stackars karl! Det kunde man väl aldrig tro?
Vi som betraktade spektaklet från sidan fick sedan många nyheter; tvisten om arvet, kusinen som fick allt och blev ifrågasatt av andra släktingar, uppståndelsen, det man egentligen brukar förvänta sig när arven blir stora och oväntade.
I Åke Lundgrens bok får vi följa familjens levnad och Curts väg till att bli en skuggvarelse, en person som ingen räknade med,
bara en människa som fanns där i bakgrunden, men som ingen egentligen brydde sig om. Förutom kusinen då, där fanns Curts enda kontakt med samhället, en hjälpande hand i det praktiska, en person som brydde sig.
Åke Lundgren är självklart en bra levnadstecknare. Han har verkligen skapat ett porträtt av en man, en familj och en stark känsla för det historiska materialet och bakgrunden. Åke Lundgrens eget författarskap har i många romaner visat fram honom som en bra berättare.
Egentligen kunde det sluta här. I en allmän betraktelse av att livet är stort eller litet, beroende på perspektiven. Curt Degerman och hans liv fick en stund i rampljuset. Boken finns förstås kvar för eftervärlden, men samtidigt är det som om den stora tystnaden redan omslutit honom.
Jag tror att Curts öde bara lämnar kvar en känsla av dåligt samvete. Hur många människor är inte osynliggjorda? Det svävar, trots allt, en dimma av mystik över den ensamme vandraren. Luffaren pådyvlas ibland karaktärstecken som vi andra nästan känner oss avundsjuka på: frihetskänslan, att gå var man vill utan att fråga om lov. När det oftast handlar om människor som sällan eller aldrig själva har valt sitt "fria" liv, människor som under lång tid varit utmobbade, missförstådda, tillintetgjorda och marginaliserade.
Därför blir läsningen av Burk-Curt till slut en sällsamt sorglig historia. Det finns ingen romantik kvar. Verkligheten i vårt moderna helvete skapar också varje dag nya öden. Alldeles riktiga människor, som varje dag tappar fotfästet i en tillvaro som blir allt mer avskalad och hård.