Om liv och melankoli
Det vore ju tjänstefel att inte inhandla detta verk för en blygsam femkrona, när jag ser den ligga slängd i en låda på Återvinningen.
Rabbe Enckell var i första hand en finlandssvensk poet och dramatiker, samtida med en annan finsk modernist, Elmer Diktonius. Där Diktonius var mer politisk och sjöng maskinernas lov, sysslade Rabbe Enckell mer med teorier och de inre landskapen.
Men, som sagt, just nu är det de blommiga kapitelrubrikerna som fångar mig, till exempel den om melankoli. Jag har alltid dragits till de där orden; melankolisk, vemodig, sentimental.
Tungsint
I ordboken hänvisar melankoli bara till ord som dyster, tungsint och sorgsen och det räcker inte på långa vägar. Så här avslutar Rabbe Enckell ett långt resonemang om människans melankoli:
"Och vår melankoli? Den är ett vatten som vi försäkrat är grått, men som plötsligt lyser blått och rosafärgat och som vi nu med djup övertygelse inser aldrig varit grått. Och liksom sjösjukan är en åkomma av endast teoretiskt intresse, så länge vi befinner oss på land, så är alla andra sinnestillstånd än det vi för ögonblicket behärskas av endast dimmiga begrepp för oss."
I Rabbes essay blir melankolin inte ett negativt sinnestillstånd. Det som är grått är egentligen ett spektrum, rikt på färger och toner.
Avståndsmätare
Melankoli som utplånar oss själva måste vi akta oss för, säger han, men melankolin kan också fungera som en balans i tillvaron.
" Ty melankolin är vårt temperaments och vår fantasis avståndsmätare mellan de berusande övervitaliserande ögonblicken i vårt liv och de förlamade eller bortkastade och tomma tillstånden däri."
Så må det vara.
Rabbe Enckell talar till mig och jag läser denna sista mening igen och igen. Där någonstans hittar jag det som vi alltid måste sträva efter.
Hoppet.
Så jobbar vi med nyheter