Om längtan i ord och dans
Ofta har hon berättat om hur hon från början reste runt i detta väldiga län, satt i kök och gårdar och lyssnade till norrbottningarnas berättelser. Inte sällan sa någon något om det där som brukar sägas, om hur tysta vi är vi som bor häruppe. Som svar sa hon alltid "tycker du" och pekade på de inspelade bandhögarna.
En lång yrkeskarriär låter sig knappast beskrivas i en kort artikel, men ska man säga något om Ann-Katrin Tideströms så är det väl just det där med att hon som journalist alltid visat upp motbilder, gått vid sidan av det förväntade och därmed fått andra svar.
Direkt till människorna
Norrbotten kunde berätta, här var inte särskilt tyst, något hon visade både i radioprogram och genom att låta människor skriva själva i bokform. Att kvinnorna också kunde berätta, de som alltid brukade hänvisa till sina gubbar, visade hon bland annat i serien Kvinnoliv i Norrbotten, bara för att ta några exempel.
När hon insåg att bilden av invandrare i media alltid förknippades med problem av olika slag, gjorde hon som hon alltid brukar: gick direkt till människorna. Ställde frågor om favoritmusiken i serien Min musik och introducerade på köpet många okända musiker och artister. På Esperanza i Luleå samtalade hon med kvinnor från hela världen om vardagliga saker, men ställde också frågor om hur det var när de föddes, om modersmål, om liv och död och inte minst om längtan i olika radioserier.
Numer är Ann-Katrin Tideström frilansare. När hon blev ombedd att skriva en text till boken Koppling Luleå, som kom i våras, kom hon att tänka de där berättelserna om längtan. Om det ville hon skriva, om kvinnorna som hade kommit till Luleå från hela världen. Men också om sin egen längtan, en mycket personlig berättelse.
Rörelse i texterna
Nu har dessa berättelser också blivit en dansföreställning och ett samarbete med dansaren Lisa Hennix och kantelespelaren Anton Raukola. I dag framförs den i stadsparken som en del av Kulturnatten.
- Jag kände att det var så mycket rörelse i texterna och eftersom jag själv är så intresserad av dans som uttrycksform ville jag göra ett försök, säger Ann-Katrin Tideström.
Hon läser själv medan Lisa Hennix hittat rörelser ur texterna.
De båda har samarbetat tidigare. För några år sedan satte de upp en del av Harry Martinsons Aniara som dansföreställning. Om planerna går i lås ska de göra det igen under Korpilombolos Nattfestival i december.
Lisa Hennix koreografi är sparsam. Ett vackert tygstycke och en stol är enda rekvisitan. Anton Raukolas kantele lägger en solid grund.
Universell längtan
Först hade han tänkt sig spela dragspel, men det visade sig att det blev för starkt. Kantelen passade bättre.
- När man börjar tala om längtan visar det sig att den är universell. Det är samma längtan överallt. Någon längtar efter en ny klänning, någon efter en docka, en annan drömmer om att få klättra i träd, säger Ann-Katrin Tideström.
Men det finns också sådant som skiljer. En av frågorna hon samtalat med kvinnorna om är om det är möjligt att längta tillbaka till ett land som gjort en så illa att man tvingats fly.
- Det är svåra frågor och genom att tala om de här sakerna lyfter man ju fram hela livets smärta, säger Ann-Katrin Tideström, som känner ett stort ansvar för de intervjuade kvinnorna när hon ställer deras berättelser på scenen.
- Alla utom en bor fortfarande kvar i Luleå och har sett föreställningen, som vi gjorde för första gången i samband med firandet av internationella kvinnodagen.
Kärleksförklaring till Luleå
Det är en mycket stillsam föreställning. Ändå innehåller den på ett sätt ett politiskt sprängstoff i det att den mycket tydligt visar på människans grundläggande likhet, en sanning som tål att upprepas.
Dessutom är den en slags kärleksförklaring till Luleå. En av frågorna Ann-Katrin Tideström ställde var nämligen vad kvinnorna skulle längta efter om de tvingades att lämna just den här staden. Svaren tål att tänkas på för alla som går omkring och tar livet och miljön som något självklart.
- En iransk kvinna som flyttat från Luleå till Stockholm säger i sin berättelse att hon i sin nya hemstad alltid presenterar sig som luleflicka. Om vi tar väl hand om våra nya invånare blir de verkligen ambassadörer.
Så jobbar vi med nyheter