Om krigets fasor och kollektiv skuld

De känslor som rör sig inuti barnet, de scener som utspelar sig framför hennes ögon, kommer aldrig att försvinna ur kroppen. Det är upplevelser som leder till att Heide Krönlein än i dag beskriver sig som tudelad. En kram från en vuxen och hennes ena halva hoppar genast ut, ställer sig på sidan om. - Jag lovade mig själv tre saker som barn. Att aldrig tacka någon människa för något, att alltid äta smör och att aldrig gråta. Allt det har jag hållit till denna dag. På lördag presenteras Heide Krönleins bok Flickan i Berlin på Kulturens hus i Luleå. Det är en drygt 80 sidor kort beskrivning av civilbefolkningens umbäranden i krigets Tyskland. Den till synes lilla boken är dock så späckad av vidrigheter, av skräck och uppgivenhet, att fler sidor nog hade varit för mycket. Hela sitt liv
Heide Krönlein, som i dag bor i Vuollerim och hunnit bli 70 år, har burit på känslorna i hela sitt liv. Vänt ut och in på dem. Men hon hade inte kunnat skriva boken tidigare. Inte som 19-åring, när hon kom till Sverige. - Jag var alldeles för ung. Det var för nära. Jag bodde i Frankrike innan jag kom till Sverige. Egentligen ville jag till Turkiet, men det fick jag inte, så då tänkte jag ut något annat extremt och det blev Sverige. Avklätt berättar Heide Krönlein om våldtäkter och mord. Om svält, och en kyla som förstenar. De goda ögonblicken är få. Hon säger att civilbefolkningens historia inte är berättad i Tyskland heller. Därför borde boken översättas. Men själv kan hon inte. Att skriva boken på sitt modersmål hade varit omöjligt. Att använda svenskan skapar en mental distans, som har varit nödvändig. - Folk vet allt som vad som hände med judarna, ganska mycket om zigenarna. Men om civilbefolkningen vet nästan ingen någonting. Och det är ju likadant fortfarande i krig. Kollektiv skuld
Hennes historia berör också den kollektiva skuld som det tyska folket belagts med. De visste, sägs det, vad som skedde, men ingen gjorde något. Men vad skulle de göra, säger Heide Krönlein? Det var en totalitär stat där också vanliga tyskar kunde hamna i koncentrationsläger. - När jag kom till Sverige var jag livrädd att någon skulle förstå att jag var tysk. De spottade framför mig på gatan om de visste. Jag hade lärt mig från början att folk såg på oss som dem som dödade judar. Att allt var vårt fel. Därför tyckte sig ryssarna ha rätt att våldta kvinnorna. Men inte ens i Frankrike, som råkat så illa ut för tyskarna, upplevde jag sådan rasism som i Sverige. Hon tror att svenskarna kanske hade skuldkänslor. Man visste att man hade skott sig på kriget. Att man levt på blodspengar. Den svenska vapenindustrin hade gått bra de där åren. Så Heide Krönlein blev lycklig när någon tog henne för dansk. I Flickan i Berlin är män människor som mördar och våldtar. När hennes far kommer hem från kriget är han svårt märkt, fysiskt och psykiskt. Han slår ut sin vrede, slår den in i sina barns hud. Bara en liten, kort positiv beskrivning av en man finns. Det är en fattig bonde som delar med sig av sin mat till jul. Går det att utveckla en vettig relation till män efter allt detta? Heide Krönlein skrattar lite. - Jag kan ha en ganska ömsint relation till män. Och jag kan ha ett intellektuellt utbyte med dem. Bara jag slipper ta hand om dem. Heide Krönlein gifte sig, fick flera barn och har i dag flera barnbarn. Hon lever ensam, och just ensamheten är bland det hon uppskattar mest i Vuollerim. Hon kryper in och försvinner i sin lummiga, frodiga, trädgård, som sprakar av färg, doft och liv. Ser den perfektion som småkrypen är. Och finner skönhet och kärlek. - Bara en sådan sak som att insekternas parning verkligen är något vackert. Att se det vackra i parningen. Jag menar, det är ju en förmåga vi har förlorat för längesedan.

Om krigets fasor och kollektiv skuld

När Heide Krönlein beskriver rädslan hos ett krigets barn känns den under huden.