God jul. Eller: God fortsättning. Eller är det nu man ska börja säga: Gott slut. Det är inte lätt det här med hälsningsfraser och hövlighetsmanövrar. Inte vid den här tiden på året. Inte vid andra tider heller.
Jag ska villigt erkänna att jag ofta känner mig osäker när jag kommer hem till folk eller in i ett mötesrum eller en festlokal. Ska det handhälsas? Kramas? Kindpussas? På en kind? På båda? Ska man säga något mer? Tacka för något? För inbjudan? För senast?
I min nuvarande uppländska hemtrakt med närhet till storstaden noterar jag ofta min egen tafatthet. Inte sällan blir det bara en nick från min sida, på lite håll sådär, medan jag ser hur andra grabbar tag om sina medmänniskor, ibland med båda händerna, ser dem stint i ögonen och uttrycker stor glädje över att mötas. Och där står jag, som ett annat ham.
Ibland sätter jag ord på min osäkerhet, säger saker som: Jag kommer från Luleå, där vet man aldrig om man ska få en tungkyss eller en käftsmäll. Det är naturligtvis en överdrift, särskilt det där med kyssen. Någon smäll har jag väl i sanningens namn inte heller fått, men det har hänt att jag har förväntat mig ett hej och istället fått en utskällning, och det har bara hänt i Norrbotten. Det kan ju i och för sig bero på att det är där jag har begått mina största misstag, men ändå, olika trakter har sina sätt, olika generationer har sina, olika grupper och klasser har sina.
Jag ser numera ofta unga människor med tydligt utformade ritualer när de möts, de är starkt könsuppdelade, icke desto mindre omsorgsfullt utförda. Flickorna kramas och kindpussas och pojkarna tar lite coola grepp om varandras händer och halvkramas bröst mot bröst. Det kan ibland se mer inlärt än naturligt ut, men jag måste medge att jag avundades dem en smula. De vet hur de ska göra, och de gör det.
Det är inte så noga, hette det ofta under min uppväxt på 1970-talet. Det är inte så noga vad man gör och säger och hur det ser ut. Det är inte ytan som räknas, sa man också, utan det som finns under. Något låg det förstås i det, självklart ska man inte stirra sig blind på enbart formen och förpackningen, men lite noga är det allt. I synnerhet när det handlar om oss människor och vad vi gör mot varandra, hur vi möts, hur vi bekräftar varandra, om vi ser varandra i ögonen eller inte.
Vid närmare eftertanke finns det en sak som jag gör mig än mer rådvill än hur man hälsar, och det är hur man tar avsked. Jag vet inte hur många tillställningar som jag helt enkelt smitit iväg ifrån utan att säga ett ord. Det är dumt, jag inser det, och någon bättre förklaring har jag inte än att det måste tyda på lite svajig självkänsla, att jag inte tror att min närvaro är särskilt betydelsefull och därför heller inte min frånvaro, att jag inte tycker att mitt avlägsnande är värt att göra någon affär av.
Men ett nytt år står för dörren och mitt löfte blir att bättra mig på möten och avsked. Och varför inte börja redan nu. Så, kära läsare, trevligt att råkas, tack för 2013, ha det så bra, vi ses ett annat år!