"Om man bara har en endaste vän i hela världen att förlita sig på, då kan man lugnt blunda och sova vidare".
Ungefär så avslutade Staffan Westerberg tisdagens soppteater-evenemang (säsongens sista soppa, för övrigt) Onyttingen, byggd på hans egen bok och med honom själv samt ett antal sceniska cahoots och mentala vänner på scenen. Och med Staffans egna teckningar från boken på väggen bakom dem.
Staffan Westerberg själv framträdde i en gammaldags skinnhuva och underströk redan tidigt i den timslånga uppläsningen (med regelbundna utbrott för diverse sångprestationer) ur boken att:
- Jag är ingen legend - bara en vanlig människa.
Hm. Inte alltför många "vanliga" människor har en så fritt flödande fantasi och en så tindrande skatt med skimrande sagor inom sig som, just, Staffan Westerberg; alias strumpmakaren, estradören, skrönikören och det hejdlösa burleskeriets framskenande domptör.
Onyttingen förelåg först som bok och har nu plockats om till en (sorts) föreställning där Staffan själv, samt hans vänner, växelläser texten, samt ägnar sig åt spridda in- samt utfall samt även sånger.
Det är en oreserverad hyllning till "onyttingen" inom oss alla och som en nödvändig varelse bland alla andra strävsamt "nyttiga" människobarn.
Staffan Westerberg tråcklade trivsamt fram de nödvändiga relevanta sammanhangen, öste med stor ömhet ur sin personliga vishets källor och framkallade mängder med tacksamma leenden ovanför de tömda soppskålarna, från den som ständigt kraftfullt närvarande publiken.
Det handlade om Gunnar Renlund, alias givetvis Staffan själv, som steg på bussen och åkte i väg från Svea Svenssons hem för gamla svamlingar i Nattavaara och begav sig på jakt efter den mytiska Vitrenen. Till Svartöberget i Luleå och disponentvillan på Svartön (evigt återkommande teman hos honom), där hans föräldrar ställde till med middag för Cirkus Schrammels personal och elefanter.
Vänligt, förstående, värmande och absurt. Samt ett lagom antal svordomar och könsord, som Staffan Westerberg som alltid är lika barnsligt förtjust i.
Och så förklarade han hur det går till att lära sig att bara flyga i väg. När det behovet inställer sig.
Karin Paulin Ek, Lars Paulin och Per Andersson (den senare med vidhängande inplastad gurka i handen) sjöng; om Herr Gurka, Pughs Här kommer natten och smått och gott annat.
Och hela alltihopa, i princip, var ju bara välsignat och så fint. Samt att även gulaschsoppan var god.
Så. Det. Så.