Om inte för Jessica Biels skull ...

Men om inte annat så har ju fröken Jessica Biel vissa svåremotståndliga visuella kvaliteter. Och det gör inte ont att ha henne i rollistan till en film. Och då har det föga betydelse vilken film det än rör sig om. Så. Det. Så. För övrigt kan man skilja sig från uppdraget att recensera The A-Team ganska smärtfritt och med några få väl valda ord som: lättspytt, tuggummi för ögonen, bullrande eskapism. Man kan också med fullt fog hävda att den här filmen har alla sett tidigare. Även om den har uppträtt under varierande titlar. För ungefär 40 år sedan hette den Kelly’s hjältar och innehöll Clint Eastwood, Telly Savalas, Donald Sutherland som glatt körde omkring med stridsvagnar i andra världskrigets slutskede och befriade en fransk bank från en stor guld-depå (för övrigt en av de filmer som Eastwood mycket ogärna pratar om numera). Hur lätt som helst. Och exemplen kan mångfaldigas. I det oändliga. The A-Team (det hade väl förmodligen sänt ut helt fel signaler om den försvenskats till A-laget...?) är den moderniserade filmversion som vi inte behövde av 70-tals TV-serien med samma namn, där George Peppard tuggade på en cigarr (det gjorde Clintan också) och anförde det okomplicerade gänget av ex-soldater på diverse uppdrag. Stephen J. Cannell höll ihop det hela i några år. Men i Sverige blev den aldrig någon påfallande framgång. Nu är det Liam Neeson som tuggar cigarr och leder några färglösa medlemmar i A-laget (föregångarna hade ju ändå Mr T!). Det handlar rätt mycket om lokaliserandet av försvunna tryckplåtar för dollarsedlar. Och vi befinner oss i diffus närhet av Iran, Irak och de platserna. Och det är alltid lika sanslöst samt bedövande tråkigt. Neeson är uppenbarligen fortfarande i chocktillstånd, efter hustrun Miranda Richardsons död. De övriga är, utan undantag, anonymt försumbara. Ja, ett undantag: Jessica Biel. Ändå inte nog. Nej.

Om inte för Jessica Biels skull ...

För att slutföra rubriken: ... så hade det blivit en överkorsad Kuriren-häst i betyg.