Greta Sundbergs romandebut Var man kunde ha haft ett kraftigt utropstecken i rubriken. Men utan blir den mer sann; fostran till man där manligheten främst tycks definieras genom vad man inte är, är tyvärr alldeles för självklar och diffus. <BR>Det är däremot inte Greta Sundbergs bok. I stället är det, trots att det inte är första gången ungdomstiden gestaltas som en plats där mycket går ordentligt åt helvete, en mycket tät roman. För det är formen uppenbart viktig. Sundberg struntar i ungdomsbokens klassiskt episka berättande och låter Tobbe, Sanna och Kristian, unga kring de 15, tala själva men helt oberoende av varandra. Deras monologer har hon lagt sida vid sida i en framåtrörelse som ska sluta i en olycksalig kväll på kyrkogården. Dessutom blandas huvudpersonernas röster med berättarens som återger viktiga bifigurers tankar, minnen eller händelser och ger oss historien från fler perspektiv. <BR>Språket i sin tur liknar diktens sparsmakade - orden är närmast vägda på våg och blir i sig en bild för svårigheterna att formulera hur det känns eller vem man är. Speciellt när man som här är född in i tystnadens kultur. <BR>Precis som i verkliga livet låter författaren det växla mellan högt och lågt. Det inkännande mänskliga i en vardaglig situation ersätts i nästa stund av märkliga brutala handlingar och ur ett erfaret perspektiv, av logiska kullerbyttor. En av dem är intresset för nationalism då Sundberg låter pojkarna vara på väg in i ett politiskt nationalistiskt parti. I någon mån blir det en utvikning från frågan om manligheten. Framför allt därför man anar en förenkling av skälen till och då i första hand pojkar tycks lockas av ideologin. För någonstans i alla dessa försök att förklara - om det handlade också 2006 års Augustprisvinnare Per Nilssons Svenne - hur ett upplyst folk kan välja in nationalister i kommunala parlament och etablera aktivistgrupper med ännu ej myndiga, går man bet. "Taskig barndom" verkar inte vara allt. <BR>I Greta Sundbergs tappning blir den diskussionen dock aldrig påträngande utan ännu en del av beskrivningen av hur manligheten formas. Var man visar sig i stället snarare vara en riktig thriller med närmast en spelfilms moderna dramaturgi. Den började också som en text för scenen, 2002 begicks urpremiären på Teater Blekinge Kronoberg. Det är nu inte alltid transponeringen till ett annat "fönster" som det heter i filmvärlden lyckas. Den här gör det.
