Om Eyvind Johnson...

Han har själv förnekat att han avsåg att bli författare, att det var så han tänkte sig sitt liv. Kanske var det inte heller på det sättet den unge Olof Edvin Jonsson formulerade sin framtid, när han steg upp på spåret vid Hedberget och började gå, men det var åt det hållet han gick och snart blev han en som skrev sig själv, han blev sin berättelse om Eyvind Johnson.
Boden var en anhalt på vägen och långt senare i författarskapet finns ömsinta skildringar från återbesök under somrar och vintrar på 60-talet, men den tidiga ungdomens småstad - man anar konturer från både Luleå och Boden - är en stad i mörker.
Det hänsynslösa kollektivet blev ett återkommande motiv hos Johnson. Mobben, skvallerkärringarna och småstadens intolerans är lika närvarande i hans allra första bok som i hans sista. Boden blev för trångt och han flydde vidare söderut, men också i Stockholm stöttes han ut. "Slutar på Långholmen eller i Svenska Akademin" skrev han när ungsocialisterna angrep honom för att han inte betalat medlemsavgiften och dessutom publicerat noveller i borgerliga tidningar. Han gav sig ut i Europa och hans verktyg blev en reseskrivmaskin.
När man söker fram dessa tidiga noveller så är det heller inte en ung anarkists röst man hör, ingen ungsocialistisk agitator, utan en övergiven älskande. Och kanske är det så att detta första, minsta och futtigaste av teman; en kvinna lämnar en man, en flicka ljuger för en yngling, i sig också rymmer det största av teman, det som handlar om människans övergivenhet, hennes ensamhet och utsatthet.
Jag tror att det är så. Och jag tror att det är en av hemligheterna bakom Eyvinds Johnsons författarskap; den magiska förmågan att berätta om den stora smärtan genom den lilla. Så formade han också sin berättelse om sig själv, en berättelse om övergivenhet och utsatthet, en erfaren smärta som kunde vara allas och därför blev sann.