Det började med ett reportage i en veckotidning. Thord Nilsson tog bilderna. Sonja Rantatalos öde fascinerade honom och efter uppmuntran på en skrivarkurs för journalister gjorde han slag i saken. I dagarna ger han ut sin första bok.
– Att följa Sonjas liv har varit en märklig upplevelse på många sätt. Hennes tillstånd syns inte, hon talar med människor om det mesta på samma sätt som vi alla gör. Men sedan kommer hon inte ihåg vad hon sagt eller vilka hon träffat, vilket gör folk förvirrade och osäkra. Hon möter många fördomar, säger Thord Nilsson, som både skrivit och fotograferat.
Dessutom ges utrymme för Sonja Rantatalos egna texter. Varje dag skriver hon dagbok, men också dikter och reflektioner.
– Dagboken är hennes ständiga följeslagare och hon bär alltid med sig både årets och fjolårets. Ibland skojar hon och säger att hon nog har bättre minne än de flesta av oss andra – hon kan ju bara gå till dagböckerna och slå upp. Där står allt av vikt.
Sonja Rantatalo föddes i Kaunisvaara och är numera bosatt i Kalix. 1982 drabbades hon av ett virus, herpes encefalitis, med efterföljande amnesi. Hon var 29 år, hade två små döttrar och studerade till sjuksköterska.
Från början handlade det bara om att överleva. Det gjorde hon, men minnet var och är borta, existerar endast som fragment.
I samtal med Thord Nilsson och i egna texter reflekterar Sonja Rantatalo kring sitt tillstånd i boken När man inte finns. Om ett helt liv utan minnen av en gårdag eller av det som hände alldeles nyss. Berättar om hur hon vaknar om morgonen och bygger upp varje dag på nytt – läser sig till vilket år det är, vilken dag, upptäcker att hon har barn och barnbarn – bara för att se allt försvinna igen i ett ständigt kretslopp. Funderar över hur det kan komma sig att hon kan sticka och väva, att hon kan skriva – minns ju inte hur och när hon lärt sig. Skriver att det känns som om hon sovit hela sitt liv och greppar tacksamt de minnen som trots allt finns där. Som den gången systern lutade sig mot hennes axel för att söka tröst, att de sjöng på "isäs" (pappas) begravning, porslinsdockorna i en liten fransk butik.
– Jag har följt Sonja i olika situationer under flera år. Jag gillar inte att prata om "projekt", vill hellre kalla det långtidsarbete för det är vad det handlar om, säger Thord Nilsson som 2003 sade upp sig efter drygt 20 år som fotograf på Norrbottens-Kuriren.
Sedan dess har han frilansat, plåtat åt tidningar och tidskrifter över hela Sverige, men också ägnat sig åt många långtidsarbeten. Bland annat har han gjort flera utställningar om Vifast Björklund och Erling Johansson. Just nu följer han dagens skogsarbetare med sin kamera och i augusti presenterar han en ny fotoutställning på biblioteket i Överkalix som handlar om barn i Kenya som lever sina liv på en gigantisk soptipp, dit Thord Nilsson rest genom hjälporganisationen Globetree.
– Det kändes angeläget att berätta om Sonja, som faktiskt drabbats av något som kan hända oss alla. I Sverige får ungefär 70.000 personer någon form av hjärnskada varje år. Det handlar inte om att jag söker upprättelse för Sonja, men kanske om att ta parti för dem som inte faller inom den mall som alla sägs ska passa in i.