Om ett helt liv i musiken

Det sägs i den här föreställningen, om den fortfarande i levande livet befinnande sig dragspelslegenden Pajala-Hasse (med Eriksson i efternamn; 86 år vid senaste kontrollräkningen), att han som busschaufför för åtskilligt med år sedan hade räknat: det var 105 kurvor på vägen mellan Vittangi och Nedre Soppero. Jag har inte haft vare sig tid, möjlighet eller ens lust att kontrollera detta. Utan utgår helt enkelt från att det är sant. Och för övrigt ska man aldrig bry sig om att kolla en god historia (vad som än lärs ut på journalisthögskolorna). En mycket god historia är i alla fall den berättelse om Pajala-Hasse som Mikael Niemi med stor ömhet och äkta inlevelse har snickrat ihop och lagt fram för betraktelse, i den av Tornedalsteatern administrerade 105 kurvor (för närvarande på gästspel i Luleå, med två föreställningar på måndagen, 14.00 och 18.30, kvar). Det är, i all anspråkslöshet och med massor av kärlek, en Tornedalskaramell impregnerad av dragspelsmusik och med lätta stråk av vemod och melankoli. Berättelsen om pojken från Ångermanland som inte direkt översvämmades med kärlek och uppmuntran i barndomen, men som dock tidigt kom i kontakt med dragspelet och i och med detta fick resten av sin tillvaro definierad. Mikael Niemi placerar två samvetsänglar på var och en av hans axlar som förmanar respektive uppmuntrar Hasse. Familjen; med mångåriga hustrun Katinka (Susanne Rantatalo) och barnen förenar sig med honom i spelandet och turnerandet landet runt, som pågick till några år in på 1980-talet. Hasse själv ageras av flera olika skådespelare (främst Rolf Digervall och Jan Johansson) och en uppenbar spelglädje (musikalisk och annorstädes) kan mycket snabbt identifieras här. Man blir, helt enkelt, glad och på riktigt bra humör av de två timmar man tillbringar i det här sällskapet så: gör det ni också, om möjligheter till det föreligger, i dag. Det kan betraktas som dagens bästa tips.

Om ett helt liv i musiken

"En tornedalskaramell impregnerad av dragspelsmusik och med lätta stråk av vemod och melankoli" - så beskriver Norrbottens-Kurirens Rolf Nilsén Tornedalstaterns uppsättning 105 kurvor.