Om en dag när det allra mesta bara går helt åt helvete!

En rejäl bilkrasch ute på en motorväg är ju också dramaturgiskt tacksam. Det vet vi från exempelvis Paul Haggis minnesvärda film Crash (blev även en bra tv-serie), så det är ju bara att stoppa in en sådan också. Men nämner man just Crash så måste det också påpekas att För kärleken; i andra avseenden än enbart den spektakulära bilkraschen, har många likheter med den. Inte så att det handlar om något parallell-plagiat eller så...men, i alla fall, likheter ... onekligen. Helt klart. Uppenbarligen har Othman Karim, i alla fall, haft stora ambitioner med den här filmen och han har visst flyt i berättandet och ur sitt dream team av skådespelare har han i flera fall kramat ur riktigt häpnadsväckande insatser. Men ändå ... Han ger oss fem sins-emellan väldigt olika personer, vars liv och öden oundvikligen kommer att kollidera med varandra. Det är den stirrige tv-programledaren Bosse (om inte Ulf Brunnberg får en Guldbagge-nominering här så är det något seriöst fel på juryn), som faller för den kommersiella kanalens ålderssnöre; även den framgångsrika juristen Karin (Tuva Novotny) som äntligen erbjuds att bli delägare i advokatfirman - om hon ändrar sitt efternamn, som är Said. Maken, Moses Said (Peter Gardiner), råkar ut för ovanligt konkret vardagsrasism och ångar inombords upp till kokpunkten, då helt enkelt bra allt för mycket jävelskap bara packar ihop sig för honom. Stefan Sauks obotlige rattfyllo åker dit, försvaras av Novotnys advokat och släpps ut. Men skruvar bara av korken och krökar obekymrat vidare. Och den äldre afrikanske mannen Francis (Danny Glover - från bland annat Dödligt vapen-filmerna och så väldigt mycket annat) har ekonomiska bekymmer, försöker förtvivlat komma underfund med sina nya landsmän och antecknar alltsammans i brev till hustrun Alice i Afrika. Det är inte något dåligt scenario om en dag när allting bara går HELT åt helvete och det finns syrliga kommentarer om vardagsrasismens diabolik, samt om diverse andra ögonbrynshöjande detaljer också. Men varför filmen heter För kärleken kan jag ändå inte riktigt koppla - eller är det bara alltför subtilt för mig?

Om en dag när det allra mesta bara går helt åt helvete!

Den 32-årige Othman Karim, vars andra långfilm detta är, satsar på ett baklängesberättande; alltså start med slutet och så bakåt därifrån, och det har ju fungerat tillräckligt ofta tidigare, för andra, så varför inte även här?