Inte nog med att de har samma födelseår. De delar också fascinationen inför minnet och dess nyckfulla urvalsmekanismer.
Bosman liknar det vi glömt vid ”mörk materia”, något som slukat mellanrummen mellan de fixpunkter vi har att tillgå i form av händelser vi tycker oss minnas. Det han gör, då han börjar skriva ned episoder ur minnet i en svart anteckningsbok, är att rädda sitt förflutna från glömskan. Ett tålmodigt letande bland fragmenten följer, men plötsligt stiger namnet Mérovée utan förvarning upp framför honom, den härjade och burduse arbetskamraten till Bosmans ungdomskärlek. Förmodligen är det just den aldrig slocknade kärleken till Margaret Le Coz som får Bosman att nu många år senare försöka återskapa det liv han levt.
Projektet drivs i all sin omöjlighet, med sina flytande gränser till fantasi och fiktion, således i grunden av kärlek.
De båda var, och tycks åtminstone i Bosmans fall ha förblivit, öppna och indolenta människor. Margaret hade flera uppbrott bakom sig och saknade familj efter att ha brutit med sin mor. Utlämnad och utsatt förföljdes hon av en man vid namn Boyaval. Bosmans enda familj bestod i en mor som aggressivt försökte pressa honom på pengar. Trots att förföljarna ges konkret gestalt skriver Modiano fram en dov känsla av hot som också är symbolisk. Bakom den hopträngda stilen i Bosmans anteckningsbok, och den återkommande drömmen där han sitter anklagad utan att veta för vad, skymtar andra världskrigets långa svarta skuggor.
Jämfört med Dora Bruder, den senaste boken på svenska av Modiano, är Horisonten lättare i anslaget. Stämningen är inte lika plågad, inte lika svart. Den rymmer den äldre mannens försoning med det liv han levt, även om han då och då stannar upp och undrar över vägskälen, varför han valt som gjort.
Läsaren dras snabbt in i berättelsen, en bedrift i sig för rent dramaturgiskt finns knappast någon tydlig framåtrörelse. Spänningen är istället språklig och växer tillsammans med känslan av att vara i händerna på en författare med virtuos kontroll över sitt berättarinstrument.
Bokens titel anspelar på framtiden, den obrutna raden av möjligheter. För den som är ung är horisonten så självklar att den lätt glöms bort. Den äldre kan inte längre ta den för given, men därmed också fylla den med ett mer medvetet och värdefullt innehåll. Det här är något Bosman sent omsider inser. Fyrtio år efter att Margaret försvann upptäcker han att hon fortfarande är i livet och att han faktiskt kan besöka henne i Berlin dit hon en gång reste.