Om det storartade i människan

Det är gott om Luleåbor på Stockholms scener. Staffan Westerberg gör succé på Klarascenen med sin pjäs om döden, Selma och Ågust, och på Teater Brunnsgatan 4 gestaltar Staffan Göthe och Mirja Burlin tillsammans med Lina Englund samma dystra landskap i Kristina Lugns nya pjäs Karlsson. Pjäsen handlar om det svarta landskap som väntar på andra sidan Lokaltrafikens spärrvakt, den spärrvakt som kan vara både Sankte Per och en mottagningssköterska hos Docent Gillis Ignell, han som opererar till tröst och ger den ensamma en anledning att söka vård. "Se så hon lyser med sin frånvaro", noterar den cyniske Ignell i Göthes gestalt med irriterat gravallvar och sådan blir tonen, när Kristina Lugn i dramatiken renodlar det absurda i sin poesi. Kärleken, lystnaden eller äktenskapet erbjuder knappast tröst i frusenheten: "I ett liv som saknar räcke, jag ger dig ett helvete som täcke", sjunger spärrvakten till sin man och det får bli den musicalliknande finalens refräng. Samtalen på scenen är egentligen inte dialoger ut snarare parallella monologer. Replikerna faller tungt och utan mottagare. Ingen lyssnar på vad den andra säger. Som publik blir det svårare att värja sig, när det inte är poetens röst man hör utan någon annans, en spärrvakts eller drunknads. Scenografin som utgörs av stora svängbara, ibland speglande skärmar blir lika skoningslös som texten när publiken möter sin egen blick i en dunkel spegelvägg på andra sidan spelplatsen. Det blir sig själv man ser i väntrummet. Karlsson är en pjäs om det storartade i människans simultankapacitet; "att längta och vara döende på samma gång".