Det föreföll länge som att det inte skulle bli någon mera Narnia-film än de två inledande, varav den första faktiskt var rätt magisk och såg till att spela in 745 miljoner dollar över hela världen (vilket producerande Disney nickade gillande åt) medan film nummer två var relativt magibefriad och inte alls kunde visa upp lika respektingivande siffror som sin föregångare (vilket Disney var mindre förtjust i).
Så bolaget Fox fick träda in för att rädda denna tredje del; Narnia: Skeppet Gryningen, och vi bör alla hålla i minnet att dessa fantasy-filmer är enormt dyra att producera med alla sina påkostade specialeffekter. drakar och andra grejer (men godhetens representant, det jättelika lejonet Aslan (med Liam Neesons röst), har ju sett svårt loppbitet ut hela tiden och fortsätter att göra så även nu).
Filmerna baserar sig på (men har omstrukturerats rätt rejält) C.S. Lewis närmast både sönderälskade och dito tolkade böcker, där några syskon i yngre tonåren passerar in till sagolandet Narnia, där de är kungligheter, genom att helt enkelt gå genom en garderob.
I Narnia är det alltid som det plägar att vara i fantasy-världarna: en evig kamp mellan det goda och det onda. Och vill man betrakta Narnia som den metaforiska himlen så går det givetvis för sig; C.S. Lewis var innerligt religiös och dessutom mycket god vän med sin kollega i Oxford, J.R.R. Tolkien, och hans främsta syfte med böckerna lär ha varit att hans läsare skulle komma till diverse insikter och om att rädda sig själva.
När det kommer till filmerna har det hela expanderat betydligt och nu gäller det i stället att säkerställa hela världen från det onda. Handlingen utspelar sig i andra världskrigets England och parallellerna till världen utanför garderoben är aldrig särskilt komplexa.
I den nya filmen är för övrigt det där med garderoben ute och i stället förflyttas barnen Edmund och Lucy, tillsammans med deras odräglige kusin Eustace, till Narnia via en översvämmande havsmålning som de skickligt sugs in i.
Tre år har gått sedan sist och den här gången gäller det att stoppa en överjävligt hemsk ondska från att fullständigt ödelägga och eliminera Narnia. Bara att kavla upp ärmarna och dra i gång, alltså.
Lewis skrev en hel svit med böcker och det finns ännu mycket kvar att göra film av. Om man känner för det. Och då bör ju också föreliggande film åstadkomma tillräckligt mycket med kassaklirr.
Det finns en hel del att både respektera och imponeras av här (3 D-effekterna hjälper ju onekligen också till), men berättarmässigt är det alltför ofta och alltför mycket episodiskt och söndersplittrat för att man helt förnöjt ska kunna falla tillbaka i biograffåtöljen.
Men ungdomarna har det önskade hjältemodet och av den reformerade Eustace kan man nog göra ett och annat intressant i fortsättningen, om man nu beslutar sig för en sådan.
OK då, förresten:
Eustace blir ju faktiskt huvudperson i fortsättningen. Åtminstone i böckerna ...