Det känns lite märkligt att det är den äldsta pjäsen som lämnar det starkaste intrycket under och efter den nu avslutade Svenska teaterbiennalen i Umeå ? men så är det. (Den äldsta för barn alltså, då de europeiska klassikerna i övrigt var väl representerade.) Medeas barn av Suzanne Osten och Per Lysander är helt enkelt en superbra pjäs och Anna Takanen har i sin uppsättning på Unga Klara i Stockholm förvaltat den väl. Den tar Lill-Jason och Lill-Medea på allvar och blir samtidigt som den på sina ställen är mycket smärtsam därför både rolig och drastisk. För publiken bestämmer intresse snarare än ålder om man får sitt.<br>Och det, att få publikens olika erfarenheter att smälta samman i en komplex väv där de olika perspektiven inte blir synliga utan snarare är länkar som pjäsen inte kan vara utan, är en viktig uppgift i konst som vill ha en heterogen publik. Anna Takanen kallade det att få barnens och de vuxnas perspektiv ?att gifta sig?.<br>Inte många lyckas helt<br>Få, förutom barnkulturarbetarna, tvingas till ett utforskande av sin publik så de har chansen att skapa den väven och ännu färre lyckas så väl som Osten/Lysander, Unga Klaras ensemble och Anna Takanen. Fler är de teaterarbetare som har mycket att lära av sin egen publik. Inte minst att kunna se sina förväntningar på, schabloniseringar av och fördomar mot densamma. Dit hör till exempel de som säger sig verka för ?teaterpubliken alla? och samma andetag exkluderar grupper som ?de medelålders tanterna med gubbarna som hänger med ibland?, ?Östermalmstanterna?, ?den ovana teaterpubliken?. Av biennalens fyra utvalda barn- eller ungdomsföreställningarna kan man i övrigt återigen konstatera att det verkar det vara där och inte inom den talade teatern för vuxna det mest spännande händer. Det har synts i Umeå, där dock även flera av vuxenföreställningarna varit generösa, och nästan varje gång jag besöker en föreställning under ett spelår. Fantasin är starkt närvarande och föreställningarna visar tydligt att man inte längre värjer sig för spel med stora gester, nästan överspel. Eller som den på biennalen allestädes närvarande sociologen Lars-Göran Karlsson sa: verkade i ?den karnevalistiska? traditionen. Personskildringar kan vara drastiska där karaktärer förenklas och blir typer snarare än människor med många bottnar, ?fula? drag förstärks och makten oavsett om det är fäder, tjejgäng eller statsministrar, förfulas och hånas. Det kan kort sagt vara mycket roande och skönt att se. <br>Mig fick talet om det karnevalistiska att fundera på varför teatrarna väljer formen, varför kritikerna i biennaljuryn gör detsamma och varför ungdomar gärna tycks vilja se de skruvade personerna och sketcherna i TV:s Raggadish. Måhända beror det på att skrattet hjälper oss att inte blåsa omkull i en verklighet som på många sätt är absurd; som att vi samtidigt köper superbilliga konsumtionsvaror producerade i Asien, blir arbetslösa, vet att andra långt borta arbetar under omänskliga förhållande utan att bilden ändå går att få ihop. Då behövs det rabulistiska ? inte minst för självkänslan och vår värdighets skull. Det är också då Unga Riks sätter upp den grovt tillskurna, fantasirika, Märk mig om makt ? och lämnar publiken med en massa frågor om vad man gör när man inte kan göra nåt.<br>Dummare och instängt<br>Föreställningarna och diskussionerna om barnens och ungdomarnas teater är njutbara medan vuxenteatern står inför större utmaningar; diskussionerna är dummare och rummet mer instängt. I Umeå pratades det i foajéerna om en teaterns brytningstid, regionteatrar som blir mer olika varandra vad gäller uppdrag och form, publik man vill ha (unga medelklassmän?), publik som åldras, okunskap om de snabba förändringarna inom medierna och de offentliga rummet som ett kloster (DN:s kultursida och fyra kritiker?). Ur det kan det egentligen bara komma något gott: en rörig men skojig framtid där positionerna i branschen vacklar och publiken får mer att välja på, paketerat så vi kan nå det efterlängtade.<br><br>Bildtext: Karnevalistisk teater. Lavv (Ung scen/öst), Märk mig (Unga Riks) och
