Om bibliotekets makt

Biblioteket är tanken att vetandet är en överskådligt företeelse. Samtidigt är biblioteket det tydligaste fysiska beviset på den tankens omöjlighet. Inget bibliotek är komplett, inte ens alla biblioteks urmoder, det mångomtalade i Alexandria, var komplett. Inte de kinesiska eller assyriska motsvarigheterna heller. Kunskap är alltid ett provisorium på väg mot någonting annat. Det allvetande biblioteket är en vacker och skrämmande vision på samma gång, skulle det även ha kunskap om sig själv? Och hur kan det uttala sig om världar som inte finns? Som bekant har frågan dryftats av Borges i en novell och den ligger som en orolig fond bakom den utmärkta bok som Alberto Manguel skrivit, Nattens bibliotek. Hans eget bibliotek återfinns i en 1400-talsbyggnad i Frankrike och själv verkar han kunna nästan allt om världens bibliotek av igår och idag. Åtskilligt lärt kunde sägas om Manguels bok, men vad i hans encyklopediska genomgång av bibliotekens värld är verkligt väsentligt? Han skriver ju om arkitektur, om bibliotekens ordningar (det måste alltid finnas en ordning, om inte annat en inköpsordning i ett bibliotek) och om Borges naturligtvis. Men när han kommer in i kapitlet Biblioteket som makt, då börjar texten verkligen agera. Då handlar det om läsarens makt, eller ska man säga syfte? Och det där som kallas "ordets makt" blir till kropp när Manguel berättar om den islamiska traditionen att en lärd är "mäktigare mot djävulen än tusen bedjande". Boken är ett dött ting, boksamlingen likaså, den enväga och tigande kunskapen också. Men kunskapen som färdas ut igen, den är målet. Då verkar ordet överallt: mellan verkligheten och den läsande, mellan den läsande och alla icke-läsande. I Expressen läste jag nyligen om en alldeles okänd tenisspelare som skröt att han aldrig läst en bok i hela sitt liv. Ändå tyckte han sig ha ett rikare liv än de som läste böcker, hur han nu vågade den jämförelsen, eftersom han aldrig provat. Dock rörde han vid sanningen vid frågans andra ände: verklighetens oändlighet är förutsättningen för bokens. Svaret på bibliotekets fråga ligger strax utanför, universalbiblioteket är, med Manguels ord, "världen själv". Bokens magi är att försätta oss till det andra, det vi aldrig varit, de platser vi aldrig besökt, de platser som inte ens finns. Dit kommer aldrig vår tennisspelare, som ju är i gott sällskap, stenålderns människor läste heller aldrig en endaste bok. Manguels bok är lärd och lättläst, yvig i sina exempel, elegant i stilen och emellanåt djupsinnig. Själv föredrar han ett biblioteksrum som kombinerar cirkeln med kvadraten. Eller det fackligt uppdelade med det sammanhängande, helheten. Hans eget bibliotek är ljust och långsmalt. Som ett skepp, eller ännu hellre: som en ark som bär över syndaflodens mörka och okunniga vatten.