Murnane har en ytterst sparsam produktion, Korntäppa som just kommit ut är den tredje volymen som översatts till svenska, i Australien föregicks den av 14 års tystnad. Han förekommer så gott som aldrig i media, han reser aldrig - drygt 70 år har han aldrig lämnat den australiska delstaten Victoria.
Han inleder den självbiografiska Korntäppa med att återge Rilkes råd till en ung poet: "Ingen kan råda och hjälpa er, ingen. Det finns bara ett sätt. Utforska den grund som manar er att skriva/.../erkänn för er själv om ni skulle dö ifall ni förvägrades att skriva. Fråga er själv i nattens tystaste timme: Måste jag skriva?"
Rilkes maning till eftertänksamhet ligger som undertext genom hela boken. För en jäktig eftermiddag 1991, efter att ha varit verksam som författare i över 30 år, slutade Murnane. Och sedan slutade han att läsa skönlitteratur. Det är vad boken handlar om. Varför han slutade, och varför han överhuvudtaget skrivit. Han vrider och vänder på sina bevekelsegrunder för sitt författarskap, man skulle kunna säga att han använder 281 sidor för att svara på Rilkes fråga. Korntäppa utger sig för att vara en hypotetisk text om en hypotetisk författare, som om han skrev kanske skulle skriva om det ena eller andra vita tvåvåningshuset i ett platt landskap med rader av träd i fjärran. Sättet han skriver på är vindlande och invecklat: "innan jag började skriva det första av de två senaste styckena stod jag i begrepp att berätta att när jag skrev de två sista meningarna i stycket som föregår det stycket dök några bilder upp för mitt inre."
Som läsare blir man minst sagt förbryllad. Men underligt nog också intresserad. På ett plan håller han på med att nysta upp förhållandet mellan text och läsare. Han skriver om hur varje läsning blivit upphov till inre bilder i honom redan som barn, tvådimensionella bilder med av författaren skapade fiktiva litterära gestalter men som i honom, pojken, blivit kvar. Och hur bilderna levt vidare. Som läsare placerade han sig själv i scenerna, trängde in i bilderna och försökte komma runt bilden av det vita fjällpanelklädda tvåvåningshuset för att även se baksidan. Senare som vuxen författare har han använt sig av de inre bilderna och återberättat de historier han levde med som barn. Därför hävdar han om och om igen att han saknar fantasi. Livet igenom har det varit samma bilder, samma landskap och samma slags figurer. Man kan förstå varför han inte velat flytta på sig, inte velat resa, harmonin mellan hans inre och yttre landskap hade kunnat krackelera.
På ett annat plan berättar Murnane om vilken roll de inre bilderna haft för honom i barndomen och som vuxen, hur de nästan varit verkligare än verkligheten. Det som hänt i den så kallat verkliga världen har för huvudpersonen i Korntäppa framstått närmast som bisaker. Författaren till den fiktiva boken som inte blivit skriven berättar att han under en timme samtalade med sin farbror på dennes sjukbädd. Efteråt insåg han att för första gången på så länge han kunde minnas hade han hållit borta alla tankar på litteratur. Han hade fått en aning om vad hans liv kunnat vara om inte litteraturen funnits. Men det livet, säger Murnane, skulle ha inneburit att han aldrig skulle kunnat visa några känslor för någon annan människa. Så då kom till slut förklaringen varför författaren som slutade skriva återupptog det.