Fast Liv Elf Karléns pjäs Bland andra Koraller är skriven med en låg- och mellanstadiepublik i åtanke, och föreställningen karakteriseras på många vis av just det slags eftergifter och pigg flexibilitet som en skolturnéplan brukar medföra: Ensam skådespelare, minimalt med teknik och scenografi samt ett ämne som öppnar upp för workshops, diskussioner och i bästa fall nya insikter. I detta fall om könsroller, kraften och utsattheten i att inte vilja, eller kunna, identifiera sig som endera flicka eller pojke. Att vara en hen.
Maria Åberg spelar Eli, som plötsligt står handfallen efter att gympavikarien bett klassen att dela in sig i kill- och tjejlag. Hela handlingen utspelar sig under de sekunder det tar för Eli att fatta ett beslut, att välja en väg. Men kan det verkligen vara ett val? Och vad grundas det i så fall i? I jakten på svar möter Eli potentiella vuxenversioner av sig själv. Den maniska, hemförsäljande kosmetologen som förespråkar natuuurlig skönhet. Den kepsbeprydde karlakarlen som på brett Jägarna-mål fastslår att ”det kan hjälpa att tala i versaler. BÖRJA INTE LIPA!” Professorn som tar sig an frågan med akademisk virrighet, och tjuven som sätter samman en helt ny identitet med idel stulna attribut. Alla är de rädda för att avslöjas, och framtiden ter sig varken ljus eller given oavsett vilket lag Eli väljer. Hen måste gräva djupare, ta reda på vad som verkligen definierar det killiga och det tjejiga. Kanske i tjänst som sorterare? En som delar upp affärernas leksaker i flick- och pojkavdelningar. En muntert absurd scen som nog kan komma att roa den tänkta målgruppen.
Mest grundad känns Åberg just i barnrollen, det är här som känslor och rädslor verkligen får spelrum i rösten och uttrycket trots en tendens till jäkt och onödigt andtruten skyndsamhet, som kanske kan avskrivas som premiärnerver. De parodiska vuxengestalterna känns inte lika säkert fångade, men å andra är de heller inte menade som identifikationsobjekt.
Föreställningens titel syftar på korallernas hermafroditism, eller tvekönighet, som också utmärker papegojfiskar. Eli har sett dem på stans akvarium, de som inte fryser i mellanrummet mellan könen. De bara simmar. Det ska förstås till tropiskt tempererat vatten för att de ska frodas, men jag hoppas och tror att Teater Scratchs nya föreställning kan bidra till att värma upp även Norrbottens mellanstadiebassänger ett par grader. För hon och han och hen.