Om att sakna ett rum
I dag stängs det för gott för att återuppstå nästa år i det nya kulturhuset.
Man kan bli nostalgiskt sorgsen för mindre, även om ett nytt bibliotek är efterlängtat. Självklart har känslan med minnen att göra, men kanske mest med rummet som sådant. Minnena bär man ju med sig, men känslan av att vistas i ett särskilt rum handlar om ett här och ett nu.
Det tar tid att vänja sig vid en ny stad. För mig blev det mesta fel när jag för första gången anlände till Luleå. Jag kom i bil, krånglade mig in liksom bakvägen, missade centrum, såg bara stora flerfiliga vägar och tomma tomter. En smällkall januaridag kom vi, två unga kvinnor skumpandes i en grön Renault med en växelspak där vi kunde ha hängt våra handväskor om vi hade haft några.
Måste det vara så fult
Vi kom i Stålverk 80:s efterdyningar, men musiken, teatern, radio och TV hade placerat staden på vår karta. Det var helt OK att dra norröver, inte det minsta exotiskt, vi reste till en stad i tiden. Men måste det vara så fult, minns jag att jag tänkte.
Det dröjde innan jag förstod hur det låg till. Posten med sitt välvda tak och sina högt sittande fönster uppfattade jag som en sporthall och Delfinen, det måste ju vara badhuset. Och var fanns biblioteket?
Inte för att det var så enkelt att min syn på stadens kvaliteter ändrades där på biblioteket, det vore fint att påstå något sådant just nu, men livet är mer komplicerat än så. Men skönheten därinne hade definitivt sin betydelse.
Svävande trappor
Mittrummet med sina öppna våningsplan, trapporna som nästan svävade i rummet, räckena, möblerna och alla detaljerna. Och så Fritz Sjöströms Brädspel som en slags altartavla mitt i helgedomen. Den långsamma känslan av hemmahörande bland alla tidningar i tidskriftsrummet. Doften av papper och trycksvärta och den där särskilda bibliotekslukten som är densamma överallt.
Snacka om att jag led av förslaget att göra biblioteket större genom att bygga igen ljusgården, det hade varit att vanhedra John Berglunds skapelse å det grövsta.
Den 24 maj 1965 invigdes stadsbiblioteket med lätta förfriskningar och tal av diverse politiker. Ingen författare närvarande, att döma av det kommunala protokollet. Däremot en kammarensemble från Framnäs som spelade Brahms och Mozart.
I dag ordnas ett tack- och adjökalas med tårta och kaffe, tiderna förändras.
Någon minns hur han deltog i en tävling om Luleås vackraste ben där i slutet av 60-talet då biblioteket var en tummelplats för Luleås alla tonåringar. Själv minns jag kanske mest det vardagliga - alla gånger jag stressad sprungit dit nerför backen från Kuriren på jakt efter en viktig bok i något aktuellt ämne och ändå liksom häpnat över rummet varenda gång. Stannat upp och gått därifrån berikad.
Jo, jag minns annat också - poesikvällar på terrassen utanför, författarbesök, teaterföreställningar. Fikastunderna i tidskriftsrummet efter
Lillanprojektets kvällsprogram - Tomas Tranströmer i beige duffel, Werner Aspenström i kofta. Intressanta samtal och hjälpsamma bibliotekarier, barnavdelningens boklådor och svettiga småbarn.
Undrar om doften följer med till det nya biblioteket, rummet gör det inte. Jag kommer att sakna det.
Så jobbar vi med nyheter