En dagisfröken och ett antal barn. Smittan finns i Bromma och riksmedia får krigsrubriker. Lungtuberkulos säger reportrarna, ovana vid ordet. Det som förr kallades lungsot, säger de med ännu större allvar och som ett slags bakgrund.<br>Kanske räcker det, och allvarligt nog är det. Kanske räcker det för att någonstans ur glömskans vilsamhet återkalla det som för 100 år sedan var en vardaglig fara, om nu faran har en vardag. Lever ännu så många som minns? I min hemby, som hade Norrbottens första sanatorium, lever såvitt jag vet endast en, och mycket gammal människa som verkligen vet. Känner och vet: sanatorium, gasning och revbening. Vet vilket ljus det står kring namn som PAS och Streptomycin. Efterkrigstidens äntliga mediciner som de facto botade.<br>Bara en lever, men i en undersökning från 1908 sägs att 44 av byns 75 familjer hyste sjukdomen. Min far bar så många unga ur den egna kretsen till graven att han längre fram i livet tröttnade på att närvara vid begravningar. Även den erfarenheten kan bli överfull. Hos hans kusin och hos hans farbror var lungsoten epidemiskt ödeläggande. Och ännu under femtiotalets välfärdsuppväxt var varningarna legio, gammellungsoten fanns i sågspån och gamla böcker, i uthusens damm och i de övergivna gårdarnas spökkamrar.<br>Vi glömmer och vi minns, det kan göra detsamma vilket. Då som nu finns det faktiskt utvägar. Vi har samhälle och gemensam förmåga, mikroberna har livets urkraft. Vi återkommer bägge. Mikroberna fanns här före oss, men det finns alltid en utväg för de senkomna.<br>
