Olson tvekar inte - han attackerar

Som en svag, knappt hörbar, känsligt trevande melodi con sentimento från en ensam oboe går linjen över papperet. Från motsatt håll kommer en annan aningen mer bestämd och djupare klangföljd. Tonerna nuddar och tar kraft från varandra, viker av, går ihop, tempot ökar. Fler stämmor möter upp, de svajar och vacklar, rytmer uppstår, tempot blir allt snabbare, linjer faller av, synkoperar, interfererar, splittras stormande impetuso, återsamlas, klumpar ihop sig till svarta kluster som vibrerar av inre glöd. En röd ton skärper den figuration som uppstår och som frigör sig ur det till synes planlösa. Rumsligheter uppstår och gestalter utför piruetter, tar luftsprång över det vita papperet och hela tiden ligger rytmen och det musikaliska flätverket pulserande under ytan. Nej, det är inte musik eller någon slags koreografi på ett partitur, men bra nära. Det är bilder av umeåkonstnären Bill Olson som visar teckningar på Konsthallen i Kulturens hus. Bill Olson är en veteran med en 40-årig konstnärlig verksamhet bakom sig. Medlem i Rexgruppen på 1970-talet. Under ett annat årtionde i en annan konstellation kallad Decay Pitch arbetade han med performancekonst. Teaterformen och musiken har alltid legat honom nära. Så också tecknandet. Den här utställningen som han kallat Bill Olsson tecknar tills han dör! består av kritteckningar på papper. Vad kan en så otidsenlig disciplin ha att säga vår nyhetsbländade samtid? En hel del faktiskt. Att det till exempel krävs en hel del handlag och konstnärligt mod att kunna förlita sig på linjen som ensam bärare av information och uttryck. Det innebär i sin tur en form av utlämnande som lätt avslöjar slapphet, banalitet, oärlighet och förförelse. I en tid där handens arbete ringaktas till förmån för tankens, hur grund den än må vara, så kan man förstå att många undviker att beträda den smala stigen. Teckningen är ett sanningsvittne mer än någon annan konstform. Olson tvekar inte, han attackerar de stora arken med sin svartkrita. Han trycker till i linjernas möten, lättar understundom på kritan och släpper kontakten med papperet och förlitar sig på betraktarens förmåga till assimilation. Det vill säga att vår hjärna och de psykologiska gestaltningslagar den arbetar efter vill fylla i det som saknas bara antydningarna är de rätta. På så sätt blir vi medskapare när vi avläser bilden. Variationerna i linjerna bär information. Exformationen, det vill säga den kunskapsmängd vi alla delar genom tradition, kultur, arv och miljö, skapar betydelserna. När "the art is in the eye of the beholder" då vi som betraktare blir medskapare så blir konsten automatiskt engagerande. Det är detta som sker i Bill Olsons utställning.

Olson tvekar inte - han attackerar

Bill Olsons utställning, som han kallat Bill Olsson tecknar tills han dör!, består av kritteckningar på papper. Och han tvekar inte, han attackerar de stora arken med sin svartkrita.