Ett annat var den utställning med verk från region som visades i Konsthallen i Luleå våren 2014. Deltagarna i projektet har bestått av konsthistoriker och andra kulturella aktörer i Barentsregionen, det vill säga nordvästra Ryssland, Sápmi, norra Finland, Sverige och Norge.
Northern Beauty kan också sägas komplettera utställningen. Här finns till exempel en artikel som söker teckna en jämförande beskrivning av uttrycken och utvecklingen i de olika länderna. Mycket riktigt är det olikheterna som är det dominerande.
Omslaget har en murrig ton i blått, brun och guld. Det är en detalj ur den sovjetiske/ryske konstnären Anatoly A. Sergienkos målning Den nordliga kustens sånger (min översättning). Omslagsbilden för tankarna till något äldre tid än titelns 1970- och 1980-tal. Det är ett bra val, regionens konstliv tycks i början av 1970-talet ha legat i sin linda och få konstnärer verkar ha kunnat få försörjning genom konsten - konstnärerna brödjobbar och att vara autodidakt är vanligt i konstkollektiven.
Bokens uppdrag är mycket riktigt också att berätta om hur konstscenen har utvecklats i Barentsområdet. I sju artiklar får läsaren ta del av berättelsen om konstnärer som verkar ensamma eller formerar sig i grupper, följa hur grupputställningar skapas och visats på varandras vänorter, knyta bekantskap med tidigare projekt mellan konstnärer och andra som målaren Tex Bergs samarbete med Lennart Gustavsson på nuvarande Luleå tekniska universitet om att utforska kreativitetens plats i hjärnan, och följa utvecklingen av ländernas konst- och kulturpolitik. Några årtionden senare finns till exempel betydligt fler konsthallar i området än tidigt etablerade Kemi konsthall från 1947.
Jan-Erik Lundströms artikel med utgångspunkt Finnmark i Nordnorge och framväxten av den samiska konstscenen är särskilt intressant. I Masi, aktuellt i konflikten om kraftverksbygget i Alta, bildas Masigruppen. De som ingår i gruppen är alla utbildade på högre konstskolor och, som Lundström beskriver det, utforskande vad gäller både material och innehåll. Blandtekniker blir vanliga, de återknyter till den samiska slöjdens material som horn, trä, skinn och broderi och använder dem i både nya format och sammanhang. Artikeln knyter också an till utställningen Sámi Contemporary som besökte Norrbottens museum sommaren 2014. Den som önskar kan följa Lundströms historiska linje, han skriver även förord i den utställningskatalogen, in i samtiden.
I Bertil Sundstedts artikel lyfts Norrbottens museum fram som en viktig aktör för konstscenens utveckling i regionen. Från 1960-talet är museets en drivande kraft och en av få arenor i regionen där både inhemsk konst och de samlingsutställningar som gjordes i regionen kunde visas. Och även om man som publik även idag kan tycka att regionen känns perifer i förhållande till platser ”där det händer” är Sundstedts uppmaning att inte ta något för givet värd att lyssna till. Institutioner och andra aktörer som till exempel Samiskt center för samtidskonst i Karasjok, Havremagasinet i Boden och 10-års jubilerande Galleri Syster i Luleå, för att bara nämna några, har kommit till senare och bidrar till en större mångfald än den som beskrivs för 1970- och 1980-talens konstscen. Northern Beauty beskriver dess förhistoria.
Bokens verkliga styrka är därför varken språket, engelskan känns ibland tveksam, eller bildmaterialet, som både är begränsat och alltför ofta återgivet i små bilder, utan att den är ett gemensamt minne att återvända till. De konstnärliga uttrycken blir underordnade och de tycks ha lämnat få verkliga spår. Det har däremot arbetet med idén om att vara verksam - och viktigt - professionell konstnär i de nordliga områdena. Att de då verksamma konstnärerna trodde den gick att iscensätta och att nästa generation faktiskt har gjort detta. Brödjobb är dock fortfarande för många en nödvändighet, den lokala konstmarknaden för löskonst är liten och mycket av samtidskonsten, som performance eller konstprojekt som sträcker sig över tid och uttryck, varken är eller ska vara säljbar. Det gör det fortfarande svårt att försörja sig som aktör på Barents konstscener. Förhoppningsvis kan en kompetent kulturpolitik även ändra på detta.
Fotnot: Jan-Erik Lundström är chef på Norrbottens museum. Bertil Sundstedt är konstnär, kritiker och utbildare bosatt i Luleå.