Olika temperament i konsten

Alla bilder har en historia. Som den där med konstnären som fastnat i en press. Skruven som klämmer åt livsutrymmet, benen och armarna i en enda röra, ansiktet för sig. Eldsflammorna som stiger mot himlen med färgsprakande oro. - Jag skulle ha utställning och hade mycket jobb kvar att göra när jag plötsligt fick problem med ett öga. På sex veckor kunde jag inte jobba alls, fick bara vänta på tillfrisknandet. Efteråt gjorde jag den här bilden, säger konstnären Carl-Johan Johansson. För två år sedan flyttade han och hustrun norröver. Lämnade den gamla järnvägsstationen i Jönköpingstrakten som varit deras bostad i många år för ett liv i Kalix. Som väg- och vattenbyggare hade Carl-Johan Johansson fattat tycke för landsdelen redan på 60-talet. Men hustrun, som inte hade varit längre norrut än till Hudiksvall, var av annan åsikt. Men när sonen flyttade till Norrbotten fick hon också anledning att besöka länet. - Plötsligt en dag sa hon att "nu kan du få flytta om du vill", så då gjorde vi det, säger Carl-Johan Johansson. Han kallar sig naivist och jobbar mycket i trä, men också i sten, betong och glas. Målar också, talar njutningsfullt om temperafärg av särskilt fabrikat. Sin första träfigur skapade han redan som femåring där hemma i Applaryd. - Man brukar säga att den byn var minst 75 år efter sin tid. Jag minns hur det fanns människor som fortfarande åt på trätallrikar där, långt efter att alla andra börjat äta på porslin. Mina upplevelser därifrån har präglat hela mitt liv, säger Carl-Johan Johansson. Sin allra första träfigur täljde han redan som femåring. Vid 40 års ålder bestämde han sig för att göra allvar av sin hobby och sedan dess har han försörjt sig som konstnär. - Jag har visserligen ställt ut mycket, men den mesta tiden har jag lagt ner på offentliga utsmyckningar, jag har stadigt haft två större varje år. Debuterar i Norrbotten
Carl-Johan Johansson debuterar nu i det norrbottniska konstlivet med utställningen Kommentarer och infall på Konsthallen i Luleå. Runt omkring sig har han fyra kollegor, som alla bjudits in med separatutställningar till den andra omgången av Konst i norr, som öppnar på lördag. Trots den gemensamma övergripande titeln handlar det inte om någon samlingsutställning. Varje konstnär ansvarar själv för sin del. - Vi tyckte att det var en god idé att samla norrbottniska konstnärer i utställningar under tider på året när människor verkligen har tid att gå och titta - under jul och sommar. Den första Konst i norr blev också mycket riktigt en publiksuccé, säger konsthallschefen Svenolov Halvares. Textilkonstnären Gun Johansson kände sig först skeptisk till tanken, men har ändrat sig. - Det är verkligen olika konst vi ställer ut och var och en har fått gott om plats för sina verk. Sin vana trogen samlar hon intryck från hela världen som sedan blir till skisser i stugan i Abisko. På en av väggarna i konsthallens mittrum hänger gobelänger i vitt med svarta detaljer. Det skulle kunna vara Abiskos fjäll, eller kanske motiv från Island där hon hade gästateljé i slutet av 1990-talet. - Det är Hongorian Els i Mongoliet. Fantastiska sanddyner - 18 mil långa, 400 meter breda och 300 meter höga. Men visst har de mycket med Norrbottens berg att göra, säger Gun Johansson. Inspireras av sina resor
Östern tycks alltid ha lockat henne och tidigare resor i Nepal och Butan resulterade i färgrika textila vävnader. Men så kom hon till Island, mötte en annan färgskala och började rensa bland mönstren. Numera är det vitt och svart som gäller för Gun Johansson och de mönster hon låter sig inspireras av under sina resor blir till detaljer i hennes stora vävnader. Denna gång heter hennes utställning Arv från Öst & Väst, börjar i Island, letar sig fram via Kina till Mongoliet och slutar i en mjuk stor relief med titeln Vårvinterarv.
- Där är jag tillbaka i den Norrbottniska fjällvärlden igen. Tillbaka i norr. Utgår från känslor
En av hennes grannar i konsthallen är Eeva-Leena Väätäjä från Båtskärsnäs, men veckopendlande till Malmberget där hon arbetar som bildlärare på gymnasieskolan. - Jag reser mellan kust och fjäll. Lämnar ateljén i Båtskärsnäs och har skapat en ny i vardagsrummet i Malmberget. De nya miljöerna gör sig påminda i hennes bilder. Inte bara i valet av motiv utan också i teknik. - Det blir inte lika luftigt som det brukar, det jag målar i Malmfälten. Kanske är det känslan av att det där är så stabilt, så rejält, som sätter sin prägel på mina bilder. Jag arbetar ju mycket med symboler, utgår från känslor, målar temperament, säger Eeva-Leena Väätäjä, och visar på en vacker stämningsbild - några hus mot ett öde vinterlandskap. - Det är gropen det där. Den är ju hemsk förstås på många sätt. Men så vacker om vintern, så poetisk. Väntade och oväntade möten
Mitt bland alla porträtt i Mats Risbergs utställning tronar en svart flygel. - Jag funderade på att sätta en nummerlapp på den. Men självklart har instrumentet en funktion - här kommer att bli både improviserade och planerade konserter under utställningens gång, säger Mats Risberg. Hans utställning bär titeln Kvinnobilder.
- Jag tycker att utställningar av det här slaget är en mycket bra idé. Inte minst för att det ger upphov till väntade och oväntade möten i konsten. Dessutom berättar dessa utställningar en hel del om vad som hänt inom den norrbottniska konsten genom åren. Länge uppehöll sig norrbottniska konstnärer kring landskapet, det fanns många likheter konstnärerna emellan och den så kallade Bodenskolan påverkade en hel del. Nu har det skett någon slags internationalisering i det att alla arbetar så individuellt olika, säger Mats Risberg. Annastina Eriksson från Piteå har lång erfarenhet som keramiker och formgivare. För tio år sedan slutade hon med brukskeramiken och ungefär samtidigt lärde hon sig arbeta med glas. - Jag försörjer mig på mitt arbete med offentliga och privata utsmyckningsuppdrag, men också på uppdrag från kommuner, föreningsliv och privata företag, säger Annastina Eriksson som bland annat förser Piteå kommun med troféer i glas för Årets Pitebo och Pite Summergames. Personlig utställning
Hon har gallerister både på Österlen och i Göteborg och ställer ofta ut runt omkring i landet och när hon nu för första gången visar en separatutställning i Luleå bär den titeln Inre och yttre boningar och består av glasskulpturer. - Jag fick erbjudandet om utställningstiden för länge sedan och har skissat och funderat i många år. Men så drabbades mitt barnbarn av en svår sjukdom och beskedet gjorde mig helt handlingsförlamad i flera månader. I mars gick jag ut i ateljén hemma på Renön och satte igång. Kände en oväntad glädje och insåg efter ett tag att det var Philips sjukdom jag arbetade med, säger Annastina Eriksson. Den stora katastrofen uttryckt i en huskropp med sprickbildningar och mörker. Men också den stora glädjen, hoppet som aldrig sviker, ljuset som sipprar in, hjärtan som slår av liv och kärlek, förtvivlan och oro, ett öga som ständigt vakar. - Det är en väldigt personlig utställning och jag känner mig nöjd med resultatet.

Olika temperament i konsten

Fem norrbottniska konstnärer delar på konsthallen i Luleå. Norrbottens-Kurirens kulturredaktör Marianne Söderberg träffade dem allihop på torsdagen. Det blev ett samtal om konstens villkor.