Skottar är snåla, tyskar är grundliga, amerikaner är skrytsamma och finnar slåss med kniv. Generaliseringar av hur olika nationaliteter beter sig finns av många slag, allt ifrån 1800-talsromantikernas föreställningar om olika nationalkaraktärer till nazisternas hatfulla skrifter om judarnas mindervärdiga ras. Nyligen lyssnade jag till en svensk företagare, som i tv kallade sina arbetare från Kamerun för "opålitliga typer".
Titeln på Olga Grjasnowas debutroman, Ryssar är såna som gillar björkar, är ironiskt menad och anknyter till fördomsfulla och diskriminerande föreställningar om andra folkslag. Hennes bok handlar om en modern ungdomsgeneration, välutbildad och språkkunnig, som söker en ny och annorlunda identitet än den som är rotad i hembygdens mylla.
Huvudpersonen, judinnan Maria, är liksom författaren född i Azerbajdzjans huvudstad Baku, men Maria och hennes familj tvingades utvandra till Tyskland i samband med kriget mellan armenier och azerer om provinsen Nagorno-Karabach, en konflikt som fortfarande är olöst. Grjasnowa redogör sakligt för den historiska händelseutvecklingen, om vilken de flesta svenska läsare troligen i likhet med mig är okunniga.
Grjasnowas reflexioner om krigshändelserna gäller säkert flertalet etniska konflikter. "Hatet var inte personligt, det var strukturellt. Människorna hade inga ansikten, inga ögon, inga namn och inga yrken längre - de förvandlades till azerer, armenier, georgier och ryssar. Människor som känt varandra hela livet glömde bort allt om varandra."
Maria är mycket språkbegåvad, hon utbildar sig till tolk i Frankfurt, hon studerar franska, tyska, engelska, och hon har lärt sig flytande arabiska av sin vän Sami. Han föddes under inbördeskriget i Libanon och hamnade så småningom i Tyskland. Invandrare får ofta frågan varifrån de kommer, och när Sami svarar Frankfurt, vill man veta varifrån han "egentligen" kommer. Och Sami och Maria ljuger glatt ihop att han invandrat från Madagaskar, där alla lever i hyddor och livnär sig på bananer.
Men Maria, som funnit en trygghet i vänkretsen och framför allt i sin kärlek till Elias, drabbas av en svårläkt depression när hon mister honom. Hon får arbete som tolk i Tel Aviv och konfronteras med den mångåriga motsättningen mellan israeler och palestinier. Men hennes tillvaro är ensam och ångestladdad, och hon orkar inte engagera sig längre:
"Israel eller Palestina, för mig spelar det ingen roll. Jag har fått nog", står det i sista kapitlet. Berättelsen är slut men läsaren undrar hur Marias framtid skall gestalta sig.
Ryssar är såna som gillar björkar är nämligen ingen feel good-bok med lyckligt slut om ungdomars spännande liv i internationell miljö. Berättelsen är snarast en illusionslös och ganska pessimistisk skildring av vår samtid.
Samtidigt präglas Grjasnowas debutroman av vitalitet och berättarglädje, berättelsens "stora" världshistoriska händelser kombineras med mängder av livfulla episoder och miljöbeskrivningar i Marias "lilla" värld. Romanen begränsar sig inte till in- och utvandrarskildringar, den berör också existentiella frågor om kärlek, hat och framför allt sorg, som författaren tycks vara förtrogen med.
Grjasnowa (född 1984) har väckt stor uppmärksamhet med sin bok i Tyskland och den är kanske början på ett stort författarskap.