När jag för några år sedan gjorde en större intervju med filmregissören Jan Troell och producenten Bengt Forslund plockade jag fram ett välbevarat exemplar från 1965 av filmtidskriften Chaplin; som för övrigt Forslund hade startat och då fortfarande var redaktör för. Den innehöll en mycket positiv recension av Troells kortfilm Uppehåll i myrlandet. Jag tänkte att det kunde vara roligt att visa den för de bägge cineasterna.
Då började Troell överraskande att gråta och jag blev alldeles förfärad - vad hade jag nu ställt till med?
Inga kommentarer kring det och Troell återhämtade sig snart och förklarade att det var mycket roligt att få se den här tidningen; något som han inte gjort på över 40 år, och skulle det möjligen gå bra om han lät kopiera recensionen?
Först nu, efter att med stort intresse och ännu större behållning ha tagit del av förre DN-reportern Kurt Mälarstedts gedigna monografi över Jan Troell, får jag förklaringen till gråtattacken. Det visar sig att han lider av något som han själv kallar "emotionell inkontinens". Vid känslosamma tillfällen, när någon är snäll mot honom eller när han ser något vackert ute i naturen, kan han plötsligt börja gråta okontrollerat. Det där, säger han, har bara blivit värre ju äldre jag blir, det är egentligen lite pinsamt.
Jan Troell har vid nyss fyllda 80 år färdigställt sin 15:e - Dom över död man. Den handlar om tidningsmannen och antinazisten Torgny Segerstedt, en egensinnig och komplicerad människa, liksom flertalet av dem som Troell gjort filmer om: Knut Hamsun, S.A. Andrée, Georg Oddner, aviatrisen Elsa Andersson.
Under årens lopp har han belönats med fem Guldbaggar, överlägset flera än någon annan. Lägg till detta ett antal internationella utmärkelser och även Svenska Akademiens stora pris, som bara delas ut högst tre gånger per decennium och som enbart en gång tidigare har förärats en filmregissör (Ingmar Bergman, 1977).
Det är helt enkelt orättvist att jämföra Troell med övriga svenska filmregissörer. Själv är han så diskret att han i telefonkatalogen fortfarande står som "folkskollärare" (ett yrke han hade i nio år) men Liv Ullman kallar honom för "den allra störste och då räknar jag med Ingmar (Bergman) också" och Ghita Nørby har helt enkelt deklarerat att "jag skulle följa honom till världens ände om han bad mig".
Jan Troell "målar med kameran" kommer Mälarstedt fram till, och förklarar storheten med andra välmenande klichéer. Personligen är jag av den uppfattningen att Troell är den alltid lika tålmodige och försynte bildmagikern. Det är grundligt bevisat i film efter film, där Troell har svarat för inte endast regi utan även stått för foto och klippning - utom i de två amerikanska 1970-talsfilmerna Pionjärerna och Orkanen, där fackliga regler stoppade honom.
Mälarstedts bok har en sympatisk grundton men kan ändå inte beskyllas för att vara en hagiografi. Ingen har något negativt att säga om Troell. Men det kan faktiskt vara så att det inte finns något negativt att säga. Jan Troell är en sympatisk och rejäl människa (jag har gjort inspelningsreportage med honom både vid Ingenjör Andrées luftfärd, i Piteå skärgård, och vid Så vit som en snö, på isen ute i Karlsvik) men visst omvittnas det här att även han har humör; vid inspelningen av Pionjärerna hängde smockan i luften mellan honom och Gene Hackman, och när han och Vilhelm Moberg rök ihop vid ett tillfälle under inspelningen av Utvandrarna, klev en moltyst sammanbiten Troell ut genom dörren och in i skogen, där han målmedvetet och nogsamt rev sönder sin handske.
För övrigt gillar han Norrbotten. Den första långfilmen Här har du ditt liv (1966) spelades uteslutande in i länet, liksom kortfilmen Uppehåll i myrlandet. Interiörerna till den kommande Dom över död man filmades på Studio Kronan, liksom mycket av Maria Larssons eviga ögonblick. PO Enquist har betecknat honom som en norrbottning: "Det finns inte mycket av skåning i honom".
Det kan nog vara betungande att ständigt få höra att debutfilmen Här har du ditt liv "är det bästa som man har gjort". Själv är han mest nöjd med den personliga och till den då nyfödda dottern Johanna dedicerade dokumentären Sagolandet (1988), samt den vid premiären häftigt (men på okunniga och orättvisa grunder) kritiserade Il Capitano (1991).
Som några helt onödiga korrekturfel kan påpekas att Biggles-författaren W.E. Johns inte stavar sitt efternamn Jones och att filmregissören Richard Brooks inte heter Robert i förnamn samt även att dennes amerikanske kollega John Huston inte stavade sitt efternamn som "Houston" (och verkligen inte, som i personregistret, som "John, Houston"!). I någon mån skuggar detta en annars oklanderlig monografi över en stor och värdig filmkonstnär.
Och än är det inte slut. Jan Troell är frisk, pigg, vid gott mod och har långt gångna planer på en film om hushållerskor.
Vi håller upp bägge tummarna, för att han ska ge oss ännu flera magiska ögonblick.