Säga vad man vill om Mauro Scocco men han har skrivit en hel hög med fantastiska låtar och han har dessutom en röst som är mycket angenäm att lyssna på. Sedan 1981 har han näst intill sprutat ur sig mjuk och finstämd pop med starka texter, först i gruppen Ratata, som sedemera blev en duo (med Johan Ekelund), och senare som soloartist.<BR>På senare år har det gått längre tid mellan de stora framgångarna och skivorna har blivit ojämnare. Han har förvandlats från en stilsäker synthpopikon till en vilsen sökare på popens mittfält. <BR>Med det nyss nämnda i bakhuvudet är den här skivan en helt naturlig utveckling. Här handlar det nästan uteslutande om spår med bara Mauros röst och en akustisk gitarr. På några spår får de sällskap av munspel, trummor eller bas men totalintrycket är avskalat, naket och tunt.<BR>Texterna på skivan är av god Scocco-klass och han sjunger oklanderligt men flera av melodierna är svaga och anonyma. Dessutom är produktionen och arrangemangen så försiktiga att de nästan inte märks. Scocco är utan tvekan en duktig låtskrivare men att skriva melankolisk pop i Bob Dylan-anda är inte riktigt hans grej. Skivans bästa spår är Det stora lotteriet och Taxi där Scocco i viss mån liknar sitt gamla jag och godkänt får också Mitt land och Sex fot under. Resten känns ointressant. Det trista är det faktum att den här skivan antagligen hade varit betydligt mer angelägen om Scoccos röst hade haft tyngre och svängigare uppbackning.<BR>Lyssna i stället på: Bryan Ferry ­? Dylanesque.
