Ointressant och ihåligt

Jovisst: Jim Carrey kan faktiskt kontrollera sin svårt frispelsmässiga ansiktsmuskulatur och även i övrigt allmänhysteriska spelstil. I likhet med kollegan Robin Williams, som också har stora svårigheter med att lägga band på sig, har dock även Jim Carrey då och då lyckats tygla sig. Som i The Cable Guy (mindre bra) och The Truman Show (mera bra). I The Number 23 (bör det genast sägas ? mindre bra) är han utspökad i något slags luggbetonad mupp-frisyr och försöker komma tillrätta med rollen som familjefadern Walther. Vilket inte lyckas alls så bra, för honom. Hela filmen sysselsätter sig alldeles för energiskt för att det ska vara bra för någon alls, med siffran 23. Walther får tag i en bok som handlar om hur det mesta kan relateras till den och är snart själv svårt fixerad. Intill tvångströjans gränser. Man tröttnar snart och inte ens Virginia Madsens vänligt skeptiska ansiktsuttryck, som hans tålmodiga fru, förmår upprätthålla intresset här. Inte ens uppgiften att detta är regissören Joel Schumachers 23:e film får mig att hissa på ögonbrynen. Den är lika tröttsamt konspirativ som Da Vinci-koden. Och lika ointressant och ihålig.

Ointressant och ihåligt

Hela filmen sysselsätter sig alldeles för energiskt för att det ska vara bra för någon alls, med siffran 23. Det bland annat tycker Kurirens recensent Rolf Nilsén om The Number 23.