Ohejdad hyllning

Jag menar, det är ju ändå syttende maj i dag! En god vän med mångåriga erfarenheter av livet i Norge brukar börja sucka när jag talar om hur festligt det är att stå och titta på kungafamiljen uppe vid Slottet den syttende maj. Han himlar med ögonen vid beskrivningen av glädjen, de många tusen barnen som viftar med flaggor och allt är så där koseligt som det bara kan bli längs Karl Johan en syttende maj. - Du glömmer den där inskränkta tonen i Norge, den pretentiösa von oben attityden som borde få oss att må illa ... Ett trumfkort
Jag skruvar på mig, lite besvärat. Den unkna nationalism som kan rymmas i ett skyddat liv under oljefondsparaplyet finns där, jag vet. Men när samtalet börjar bli väl obekvämt för en naiv norgeälskare som jag själv, tar jag fram trumfkortet, den store medlaren; en riktigt bra författare med ännu en storartad roman! Tadadam, säger jag och trycker upp Roy Jacobsens senaste roman, Vidunderbarn, i plytet på kamraten. Vilken titel, Vidunderbarn! Antar att det blir Underbarn på svenska. Och översatt till svenska blir den här boken garanterat. Jag kollade upp saken med en förläggare på Norstedts. Beskedet var att boken kommer på svenska våren eller hösten 2011. Livet är elektriskt
Hur som helst, den som inte kan vänta ett år skaffar sig förstås Vidunderbarn på originalspråket. Romanen är en barndomsskildring där den unge pojken Finn växer upp med sin mor i en lägenhet i Oslo i början av 1960-talet. Livet andas framtidsoptimism, det norska folkhemsbygget blomstrar. Livet är elektriskt, vackert och hårdhänt socialdemokratiskt, som bokens baksidestext beskriver tidsandan. Med ett språk vackert som en norsk fjord i motljus, skildras hur Finn och hans mor reder sig i den nya tiden. Plötsligt utökas den lilla familjen med Finns okända halvsyster Linda, en händelse som kommer att prägla och förändra livet på alla sätt och vis. Välskriven och folklig
En av orsakerna till att Vidunderbarn är så bra är förstås att den är välskriven. En annan att innehållet är allmängiltigt. Det är i bästa mening en folklig berättelse, en barndomsskildring full av de mysterier som inträffar i alla barns liv, var man än är uppvuxen. Författarens knivskarpa men mjuka prosa skildrar gränsområdet mellan barn och tonåring. Livet levs i skarvarna, många hemligheter göms i skuggorna och stora insikter vinns i vad det innebär att vara människa. Roy Jacobsen behärskar miljön och människornas inre liv fullt ut. Han är solidarisk med sina figurer och den tid de växer upp i. Ett land som föder upp en sådan författare har kanske rätt att visa sig lite från den kaxiga sidan. Tar aldrig slut
För Roy Jacobsen är inte den ende. Syttende maj är Norges stora dag så varför inte köra lite seriös litterär namedropping för den som vill ha tips på bra författare från vårt broderfolk. Här kommer några namn från olika tidevarv och utan inbördes rangordning: Stein Mehren, Sigrid Undseth, Levi Henriksen, Karin Fossum, Gunnar Staalesen, Lars Saabye Christensen, Geir Gulliksen, Dag Solstad, Liv Lundberg, Tor Ulven, Frode Grytten, Hanne Örstavik, Jan Kjaerstad, Tove Nilsen, Herbjörg Wassmo, Erlend Loe, Knut Hamsun, Kjartan Flögstad, Henrik Ibsen, Cora Sandel, Jo Nesbö, Anne Holt, Björg Vik, ... Ni ser, det tar aldrig slut och paradgatan Karl Johan på syttende maj är, hur man än ser på det, en magnifik upplevelse.

Ohejdad hyllning

I dag är det 17 maj. Norges nationaldag uppmärksammas på kultursidan, där Lars Hedström skriver en hyllning till litteraturen från vårt västra grannland.