Ögonblick och evigheter

Scenografen i henne förnekar sig inte. På Konstens hus golv står en skalenlig modell av utställningslokalen, komplett med fönster och ingångar. På väggarna i modellen hänger hennes bilder, även de skalenliga, det som egentligen är mycket stort ser litet och behändigt ut. Men har man som Christel Hansson arbetat som scenograf i många år, känner man väl till rummets betydelse. Till Norrbottensteatern kom hon redan i början av 80-talet för att göra maskerna till Elvi Sinervos Diktarmoran och senare för att medverka som scenograf i flera uppsättningar, bland annat i Blodsbröllop. Det var också här hon gjorde sin omstart som konstnär, utbildad grafiker som hon är. När Birgitta Egerbladh satte upp Det är långt mellan gårdarna på Norrbottensteatern reste Christel Hansson upp och satte sig i salongen för att följa repetitionerna. Inspirerad av kontraster och toner i vårt vintriga landskap började hon teckna och fotografera. Bestämde sig för att göra en utställning i teaterns foajé. Hittade ?sitt? material ? tusch på akvarellpapper.  ? Jag kom loss när jag började arbeta med tusch, inte med små linjer, utan i mer svepande rörelser, berättar Christel Hansson, som genast bokade in sig för två utställningar i hemstaden Malmö. Korta ögonblick Hon säger att hon nog fick lite hybris, när hon trodde sig om att klara av två utställningar tätt inpå varandra. Men när hon satt där på ett galleri i Malmö och funderade på hur hon skulle förhålla sig till rummet, fick hon plötsligt syn på en stor brandvägg utanför.  ? Där var det, det där stora som jag sökte. Jag beslöt mig för att göra något med den där väggen och ?målade? den genom att hälla ut färger genom ett fönster. Där föddes också idén om hur hon skulle gå vidare och nu arbetar hon med stora blötlagda pappersark på ett sluttande plan där hon häller tuschen direkt på och bearbetar bilden med hjälp av vatten.  ? Tuschen griper papperet på olika sätt beroende på hur mycket jag mjölkar ut färgen med vatten och på så sätt kan jag skapa en komposition. Det rör sig om oerhört korta ögonblick, en snabb process som inte går att göra ogjord.  ? För mig är handlar det om en slags magi, ett möte och en mycket direkt form av dialog med materialet. Situationen är så stark, så koncentrerad, samtidigt som jag nästan snubblar in i den. Gränsöverskridande Till skillnad från det kollektiva och kompromissfyllda scenografiarbetet där många viljor ska samsas, är arbetet med de egna bilderna ensamt och kompromisslöst. Men Christel Hansson tycker om att leva i de olika världarna och tycker att hon nu slutit cirkeln, hon som en gång började i grafiken. Själv säger hon att mörkret är hennes källa och ljuset hennes inspiration, men förutom stora och mindre tuschmålningar har hon också tagit med sig en serie monotopier, en av dessa många grafiska tekniker, i rött.  ? Ett rum behöver en hjärtpunkt för att ge klang. På Konstens hus delar Christel Hansson rummet med Inger Blix Kvammen, ett möte som arrangerats till glädje för båda konstnärerna eftersom de formmässigt känner igen sig i varandra. Men där slutar också alla likheter dem emellan. För medan Christel Hansson arbetar med ögonblicket tar Inger Blix Kvammens verk oändligt med tid i anspråk. Inger Blix Kvammen har sin verkstad i Hesseng, fem kilometer från Kirkenes i nordöstra Norge, nära den ryska gränsen. Kanske är det tillvaron i gränstrakter som präglar även hennes konst, för frågan är hur man ska beskriva den. Är det smycken, eller kanske skulpturer? Klädesplagg?  ? Jo, nog är det gränsöverskridande det jag håller på med, säger Inger Blix Kvammen, som en gång började arbeta smått, men som bara ser sina verk bli större och större. Cirkeln sluten Hon började en gång i textil och lärde sig senare att arbeta i metall. Även hon har slutit cirkeln när hon nu virkar, stickar, väver, tvinnar och flätar metalltrådar till de mest fantasifulla skapelser. Bland många verk på Konstens hus finns bland annat något som enkelt skulle kunna förklaras som halsband, men som kanske mest liknar fågelreden.  ? Sätter man det runt halsen vilar det ett kvinnohuvud i boet, säger Blix Kvammen på klingande nordnorska. ?Redet? är virkat i lager på lager av silvertråd och prytt med små blommor virkade av tunnaste guldtråd. Som spets, men i ett helt annat material. De flesta av oss har ju ett förhållande till textila material, men om man överför tekniken till metall och ändå behåller det sköra och tunna, blir uttrycket något helt annat. I hennes vävda halsband prydda med ryska märken finns en genomskinlighet som förundrar. Hårt mot mjukt, tungt material med en lätthet som förvånar.  ? Ett armband kan lika gärna vara som en skulptur på armen, säger hon, som också utfört stora rumsinstallationer med samma teknik. Olika projekt Hennes gränsöverskridande smyckesskulpturer går naturligtvis att använda, ändå handlar det definitivt om konst. På ett bord i utställningshallen ligger en virkad mössa i silvertråd, påminnande om en pälsmössa, försedd med hammaren och skäran på ett rött märke. Titeln lyder Cold War Border Crossover.  ? Närheten till Ryssland gör ju att jag haft anledning att fundera en del över det där med gränser och olika livsvillkor, säger Inger Blix Kvammen, som också arbetar med samtidskonst i olika projekt i Barentsregionen som en i konstkollektivet Pikene på Broen. Nu återstår bara att ?få en go organisation av rummet? till utställningen som öppnar på lördag.  ? Det borde inte bli så svårt. Våra verk för ett samtal med varandra, trots att de ytligt sett kan tyckas så olika.