Ogenerat, smakfullt hopplock

Flamkvartetten drar rakt igenom sällskapet, för att rygg-mot-rygg forma en passage där man erbjuds fri lejd i utbyte mot att man tar emot ett frö att så i en för ändamålet redad blomlåda - innan man fortsätter in en invändigt tyginsvept lada. Väl där ska man under närapå två timmar inmundiga delikat choklad under ceremoniella former, lyssna till experimentell jazz, ta del av folksagor från Mellanöstern samt stampa takten till en meänkieliversion av Knocking on Heavens Door. Allt medan en kvinna planterar fullgrodda grönsaker i balkkonglådor av glas. När man lämnar ladan, med en klick grönsaksdipp i mungipan, förväntas man slutligen förbluffas över att fröna man sått där utanför blommat ut till små rosa drömmar. Låter det en smula flummigt? Det är det. Föreställningen Drömmar - Dreams - Unelmat är knappast någon picknick för förnuftsmänniskan, eller ens det luttrade performenceögat. Förvisso, i små portioner distribueras behagfulla rågsurknäckesnacks med vegetarisk rom, smakfullt maskinloopad basfiol och uttrycksfull kontemporär dans - som om man suttit i en konstsalong med tryggad ställning. Jag är mestadels glad över att detta sker någon annanstans. Varför skulle man inte få drömma och fantisera fritt? Verklighetsutflykt kallades det på tjugo- och trettiotalet då allt skulle vara så effektivt och världen bli så bra. Det ansågs då nästan som något fult eller åtminstone asocialt. I dag är drömmandet något mer acceptabelt, så länge det sker inom stadsfästna former eller på angiven plats. När vinden viner genom laduväggarna, samtidigt som strilat solljus ritar streckgubbar över golvplankorna, känner man en rysning genom ryggraden ända ner till hjärteroten, men ... så startar plötsligt ett något tafatt mimskådespel som hämtat från marknadsrevyns mörkaste utmarker. En serie sekundsfördröjda scenövergångar följer. Högt deklarerars att "det är som en dröm att människor drömmer drömmar om drömmar" (ungefär). Pang ner på jorden, igen. Kanske är sinnet inte så fördomsfritt och öppensinnigt som man önskat sig det? Tankarna vandrar vidare. Vilken paradox är egentligen den mest talande här? Är det att det är omöjligt att avgöra ifall det är de tillsynes opretentiösa momenten som får en att rodna - om det är precis tvärtom - eller om det bara är den ogenerade blandningen som svider? Att en enligt uppgift ovan performancepublik är så uppenbart och villkorslöst gillande? Eller är det mest förbluffande med föreställningen den tillsynes omöjliga motsättningen i att en salig blanding av uttrycksformer gjuter något samman till en häpnadsväckande helhet? Smakkonstnären Lena Ylipää Abrahamsson, kompositören Erling Fredriksson, rörelsekonstnären Jenny Abdelkader och matkonstnären Björn Ylipää (samt inte att förglömma den mycket unge och oblyge musikern Isidor Abdelkader) - alla kan de sina saker. Och visst bjuder de ändå på en smakfull potpurri! Dessutom leds de av den sympatiska devisen att glesbygden inte har någon kulturelit; i Pajala kan man göra smala grejer. Inget är sant, allt är tillåtet. Variation är nyckeln. Precis som med drömstoff behövs det inte mycket. Det är bara frågan om att tillgängliggöra. Man kan inte heller hjälpa att tänka, om detta smörgåsbord dukats upp på Norrlandsoperan - i dess rum för performancekonst, Black Box - hur andaktsfullt hade inte publiken suttit där, med fingrarna fördömande knäppta och blicken lätt kisande i ett krystat försök att fly verkligheten? Istället för att, som i Erkheikki, sorla, applådera, skratta, njuta och glatt samtala medan matbrickor passas runt. Platsen utövar sin magi. Ett öppet sinne hjälper onekligen till, precis som en hungrande mage får maten man äter att smaka bättre. Drömmar - Dreams - Unelmat är något så märkvärdigt som en folklig och konceptuell multikonstföreställning.

Ogenerat, smakfullt hopplock

Som små dansande lågor sveper fyra orangeklädda personer över en sluttande äng. Halvvägs nere på kullen står en liten åskådarskara som precis serverats en eldig asiatisk soppa.Och så drar det hela igång...