Frankenstein
Norrbottensteatern i samarbete med Teaterhögskolan
Av: Nick Dear efter Mary Shelleys roman
Regi och musik: Martin Sundbom
Medverkande: Josef Säterhagen, Gustav Ekman Mellbin, Dag Norgård, Roger Storm, David Andersson, Lycke Claesson, Daniel Dahlin, Amanda Jansson, Alva Pettersson, Maren Sennels Jenssen, Charlotte Trulsen, Pascal Crépault Wibe.
Scenografi: Mona Knutsdotter
Kostym: Ina Andersson
Ljusdesign: Maria Ros Palmklint
Ljud: Åke Karlsson
teater
Elektriskt knaster välkomnar publiken in i salongen för Norrbottensteaterns vårsatsning Frankenstein. Visst tusan flackade ljuset till, eller? Kanske inte ändå. Gränsen mellan verk och verklighet luckras upp, inte utan vällustigt obehag. En effektfull detalj som vittnar om ambitionerna för uppsättningen. Här ska byggas ett audiovisuellt konstverk där musik, ljud, ljus, scenografi, kostym och mask i lika hög grad som skådespelarna bär berättelsen framåt.
Öppningsscenen måste vara Norrbottensteaterns mest grandiosa någonsin.
Åsynen av Varelsen, i första bilden likt Da Vincis vitruvianske man, får varje litet hårstrå på kroppen att ställa sig i givakt. Det är lika delar vackert och smärtsamt. Den nyfödde Varelsen krälar, krampar och kletar sig in det liv som kan vara både en förbannelse och en ynnest. Utsattheten är bedövande, törsten efter mänsklig värme likaså. Det skådespelaren Josef Säterhagen faktiskt gör i den inledande scenen är att öppna för ett återupplevande av vår egen tillblivelse. Han lyckas ge kropp åt den lika obevekliga som obegripliga driften att leva. När liv väl är skapat finns ingen återvändo.
Bitvis fötrollande
Säterhagens skådespeleri får hisnande draghjälp av Martin Sundboms egenskrivna dödsmässa samt underbar ljussättning och scenografi.
Musiken är för övrigt ett kapitel för sig. För att ge kompositören rättvisa borde undertecknad ha en musikkritiker vid sin sida. Därmed nöjer jag mig med orden: vore jag teaterchef skulle jag hålla hårt i Martin Sundbom. Att han i arbetet med denna uppsättning fyllt två heltidsjobb – regissör och kompositör – plus mer därtill, såsom översättning, både imponerar och förskräcker. Vad skulle han inte kunna skapa med fullskaliga resurser och totalfokus på en yrkesroll? Ett monster, minst sagt.
Det är just vad Frankenstein hade kunnat bli, ett konstnärligt monster. En rakt igenom förunderlig resa för teaterpubliken.
Nu blir det inte riktigt så, trots att anslaget och delar av första akten sätter ribban just där. Som när Säterhagen, efter att Varelsen fördrivits ur staden, bjuder på en lika grotesk som förförisk upptäcktsfärd i naturen. Han rör sig med en dansares disciplin, vilket framhävs av en ljussättning som torde ge verklighetens soluppgångar prestationsångest.
Stor kostym
Om ensemblen som grupp mäktade med att fylla denna kostym, skräddad i lusta och ambitioner, skulle Frankenstein hålla hela resan. Men tyvärr är skådespeleriet ojämnt. Ofta briljant, ibland det motsatta. Tråkigt är till exempel att en av pjäsens nyckelscener sjabblas bort.
Den blinde De Lacey, fint gestaltad av Roger Storm, tvingar kvar Varelsen för att presentera honom för sin son Felix och sonhustru Agatha, spelade av Amanda Jansson och Daniel Dahlin. Det är berättelsens point of no return; en scen som slutar med att Varelsen återigen misshandlas och jagas som ett djur. Med följden att sorgen vänds till raseri och Varelsen bränner sin vän De Lacey, Felix och Agatha till döds.
I denna universella berättelse – aktuell så länge människan vandrar på jorden – är just den punkten avgörande för fortsättningen.
"Piska den! Piska den! Döda den!", skriker Agatha i manustexten och Varelsen hukar sig under Felix misshandel. När Varelsen bränner De Laceys stuga måste det ha föregåtts av absolut förödmjukelse. Smärtan måste ligga i nivå med Stephen Kings blodindränkta Carrie på balnatten, för att dra en parallell.
Men den konfrontation som borde vara outhärdlig blir obegripligt lam på Norrbottensteaterns scen. Vi känner inte sonen och sonhustruns rädsla vid åsynen av Varelsen, ej heller deras avsky. Josef Säterhagen får inte mycket att gå på, vilket i sin tur lägger sordin på Varelsens hämndaktion.
Kärlekstörst
Den typen av tapp tvingar ned helheten. Kanske inte så mycket att skriva hem om egentligen, med tanke på att föreställningen även härbärgerar insatser som väl matchar Josef Säterhagens skådespeleri. Gustav Ekman Mellbin är till exempel klockren i rollen som Victor Frankenstein. Man vacklar mellan skratt och gråt inför denne känslomässigt inkapabla man som skapat en Varelse med förmåga att känna det han själv aldrig förmått: kärlek. Inte ens inför Varelsen, den egna skapelsen, vars livsresa blir ett sorgligt kvitto på människans oförmåga att vårda sin nästa.
Alltså, i stora stycken är Martin Sundboms Frankenstein jäkligt bra. Just därför önskar man att det skulle bära hela vägen.